Neil Young: Homegrown (Reprise/Warner, 2020)
Neil Youngs diskografi är allt annat än linjär och begriplig. Snabbt tillkomna politiska pamfletter (får man önska sig en om Trump?) och brusiga konstigheter inspelad med…
Mats Öberg: Frankfull (Annellsongs, 2019)
Få lär vara så familjära med Frank Zappas musik som Mats Öberg. Han har framfört den i många olika sammanhang och kan antagligen spela de flesta…
Årets bästa album 2019
Sean O’Hagan: Radum calls, radum calls (Drag City/Border) Årets bästa easy listening-pop. Andra soloalbumet från mannen bakom High Llamas (det första kom 1990) låter precis som…
Dweezil Zappa: Cirkus, Stockholm, 21 november 2019
Det börjar rätt segt. Det är det femtioårsjubilerande ”Hot Rats” som ska spelas men Dweezil Zappa och hans Hot Rats Orchestra, som bandet döpts till för…
Mats/Morgan & Magma: Fasching, Stockholm, 1 november 2019
Har aldrig orkat lyssna ordentligt på Magma. Jag har försökt, det utflippade franska rockbandet – med hittepå-språket kobaïan – är ju ändå Frankrikes mest prominenta bidrag…
Edda Magnason: Södra Teatern, Stockholm, 31 oktober 2019
Första gången jag såg och hörde Edda Magnason på Södra Teatern – det var många år sedan – uppträdde hon i Kägelbanans bar. Det var en…
Andrewskij: Five pieces, five minutes (2018)
Andrewskijs självbetitlade debut kom 2017. Det var en ljuvlig kollektion av akustisk instrumental leksaksmusik, lika nipprigt balettdansande som melankoliskt drömmande. Jag jämförde den såväl med Frank…
Trondheim Jazz Orchestra: Happy Endings (Odin/Border, 2018)
Trondheim Jazz Orchestra har samarbetat med många inhemska och utländska musiker under orkesterns 19-åriga existens. Det har resulterat i oräkneliga konserter och en mängd album. En…
Stefan Bellnäs: Podunk (Country & Eastern/Naxos, 2018)
Stefan Bellnäs debutalbum är försedd med en ”varning” som informerar om att lyssnandet kan bli skumpigt och att vissa kan uppleva illamående och orienteringssvårigheter. Det är…
David Shrigley, ”Exhibition of giant inflatable swan-things”: Spritmuseum, Stockholm, 2018
David Shrigley är rolig. Torrt och lågmält brittiskt rolig. Det är, måste man nog säga, en bristvara i samtidskonsten och därför något att uppskattande lyfta fram.…
