kritik sedan 1993

Frank Zappa: 200 motels – 50th anniversary edition (Zappa Records/Universal, 2021)

”200 motels” är ett udda album i Frank Zappas minst sagt omfattande diskografi. Att jag benämner det sålunda bör ses i ljuset av att det mesta som kan kopplas till Zappa var just udda. Huruvida detta ska tolkas som en varning eller en rekommendation är upp till var och en att avgöra.

”200 motels” är också en långfilm. En, med Zappas egna ord, ”surrealistisk dokumentär” om ett turnérande rockband (The Mothers), en manipulerande och spionerande gruppledare (Zappa själv) och galenskaperna som uppstår i mötet med groupies, småstadsinnevånare, rockjournalister, salamandrar, mörtar och dammsugare.

Rockbands ambitioner att manifestera sig själva på vita duken har sällan resulterat i några cineastiska mästerverk och denna – gjord med en begränsad budget under en kaotisk vecka i en studio utanför London – utgör inget undantag. 

Betraktad som en räcka mer eller mindre sammankopplade sketcher är filmen ändå, i sina bästa stunder, en både hysteriskt rolig drift med rockbandsmyter och en mångbottnad kommentar på metanivå om filmen och filminspelningen.

Men om kanske inte filmen ”200 motels” går till filmhistorien så förtjänar musiken att gå till musikhistorien. Inte specifikt för rocklåtarna – även om de förvisso är härligt ruffig riffrock av bästa sjuttiotalsmodell – men absolut för den till lika delar atonalt avantgardistiska som melankoliskt melodiösa orkestermusiken.

Zappa skrev mycket orkestermusik och fick den framförd av stora symfoniorkestrar och namnkunniga dirigenter som Zubin Mehta, Pierre Boulez och Ken Nagano. Han var dock sällan riktigt nöjd med orkestrarnas insatser, perfektionist som han var.  

Det gäller också ”200 motels”-musiken, framförd av The Royal Philharmonic Orchestra under ledning av Elgar Howarth och Top Score Singers under ledning av David van Asch. Många av dem var förbryllade, och till viss del, förfärade över de både absurda och frispråkiga texterna. Det hade varit intressant att få läsa lite mer om detta i den för övrigt läsvärda bok som medföljer boxen.

Såväl orkestermusiker som körsångare var professionella yrkesutövare så framförandet av en låt som ”Penis dimension” – med ett fint budskap om acceptans – blev ändå inte lidande. Konserten i Royal Albert Hall efter filmningen blev dock inställd på grund av de påstått obscena texterna. Något som fick censurmotståndaren Zappa att gå till domstol. Men det är en annan historia.

Konsertversioner av ”200 motels” har gjorts över hela världen. Den som dirigenten Esa-Pekka Salonen och Los Angeles Philharmonic gjorde 2013 är vid en direkt jämförelse med Zappas soundtrack både tajtare och mäktigare, ändå väljer jag den mer kaotiskt laddade originalinspelningen. Likaså monologerna och dialogerna: utan Howard Kaylan, Mark Volman, Theodore Bikel, Ringo Starr, Keith Moon – och alla de andra starka karaktärer som var med 1971 – faller det platt till marken.

Precis som på alla andra postumt utgivna Zappa-boxar blir det lite väl många likartade alternativtagningar för att intresset ska kunna upprätthållas i de drygt 7 timmar det tar att lyssna igenom boxens 6 cd-skivor. Men mastodontlyssningen får mig att återupptäcka både orkestermusikens briljans och manusets infallsrikedom. Utan filmens visuella excesser lyfts komiken fram i all dess absurda och satiriska glans. 

©Dan Backman (rec publ i SvD 220109) 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: