kritik sedan 1993

Robert Plant, Alison Krauss: Raise the roof (Warner Music, 2021)

När Robert Plant och Alison Krauss släppte sitt gemensamma album ”Raising sand” 2007 var det mer än ett ögonbryn som höjdes. Det var förvisso länge sedan Plant var den tuffa brittiska hårdrockskillen i Led Zeppelin och Krauss den ljuva amerikanska bluegrasstjejen i Union Station, men att just de två skulle spela in ett album med americana-stajlade covers var minst sagt otippat. Likaså att det skulle gå så bra.

Men så var det: americana var en stor genre, större än nu, och albumet älskades av både kritiker och publik. Året efter gav de sig ut på en gemensam turné, som också nådde Stockholm. Konserten var mycket bra, minns jag, men Hovet var väl inte den idealiska scenen för parets ganska lågmälda musik.

När uppföljaren nu kommit, fjorton år senare, har det etnorockiga draget förstärkts men i övrigt är det inte så mycket som hänt. Prodcenten T Bone Burnett sitter kvar i kontrollrummet och musikerna i Nashville-studion är i stort sett samma som förra gången.

Victor Krauss, Alisons bror, har tagit över basen från Dennis Crouch i några spår och gitarristerna Bill Frisell, David Hidalgo och Buddy Miller har hoppat in lite här och där. Men det hörs inte att det är lite nya gubbar, det måste man läsa sig till.

En sak man kan undra över är varför Pamela Springsteen – ja, hon är syster till Bruce – inte fick ta lika fina korniga svartvita fotografier av Plant och Krauss som hon gjorde till det förra albumet. Med tanke på parets dignitet och musikens tyngd är det märkligt att det urtråkiga omslaget ser ut att vara gjort av en amatör.

Den som uppskattade ”Raising sand” lär gilla ”Raise the roof” lika mycket. Det vågar jag påstå. Låtlistan är lika noggrant handplockad, Plant och Krauss sjunger lika inkännande och musikerna bidrar med samma slags suggestivt monotona ljudmattor och diskret drivande rytmik.      

Ibland sjunger de båda, och då hör man mest Plant, ibland sjunger de solo. Visst kompletterar de varandra på ett mycket bra sätt, men det är ändå Alison Krauss som är bäst så hon hade gärna fått kliva fram mer. Hon är också en ypperlig violinist, men det enda hon gör är att addera lite färg i slutet av ”Trouble with my lover”. Det är synd. 

Det här är verkligen oklanderlig och närmast finkulturell americana. Visst är musiken till vissa delar eklektisk och genreöverskridande men Plant och Krauss tar inga risker, tvärtom är musiken varm och trygg som en spinnande katt i knäet framför en sprakande brasa. Och då spelar det ingen roll att det i texterna är jämmer och elände och hjärtesorg mest hela tiden. Det ingår liksom. 

Visst kan det lunkande melankoliska myset ibland bli enahanda men då piggar det upp med låtar som ”Searching for my love” och ”Can’t let go” som har lite mer driv och attityd i sig.

Det fetaste utropstecknet måste ändå sättas framför Hank Williams ljuvligt sorgesamma countryballad ”My heart would know”. När den kommer i slutet känns det som att det var precis vad som behövdes: en låt som bara är country rakt av utan att snegla åt sidan. 

©Dan Backman (rec publ i SvD 211128)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: