Fem recensioner från Stockholm Jazz Festival 2020

av Dan Backman, 7 december, 2020

Lina Nyberg Tentett, Musikaliska, 11 oktober. Det pågår en jazzfestival i Stockholm. I pandemitider som dessa, med högst femtio personer i konsertsalarna och på klubbarna, är det en lågmäld festival. Och med i stort sett bara svenska artister. Att många av konserterna livestreamas är förstås en positiv konsekvens av de omdiskuterade restriktionerna. Men att sitta hemma framför en skärm kan aldrig mäta sig med att uppleva levande musik på plats, tätt ihop med andra människor.

På Musikaliska är det, tack och lov, glest i bänkraderna, trots att det är en utsåld konsert. Lina Nyberg är ju en av våra mest namnkunniga jazzartister. Dessutom en av de mest profilerade, som sångare, kompositör och bandledare.

Konserten bygger till stor del på musik från det i våras utgivna albumet ”The Clouds”. Men vi får även vara med om två uruppföranden, dels det av Länsmusiken beställda verket ”The balcony variations”, dels ett nyskrivet stycke för stråkkvartett. 

”Ascension in color” låter sig svårligen rubriceras som jazz, även om det begreppet numera är öppet mot alla håll och kanter. Med långa stråkdrag är det en eftertänksam komposition där klangerna, med Lina Nybergs välfunna ord, ”smälter in i varandra och sakta förändras som en spegling av den harmoniska progressionen”. Det är långsamt, mörkt och vackert och ger mig associationer till både Arvo Pärt och Alban Berg.

Lina Nyberg, som i våras tog sin masterexamen i komposition på Musikhögskolan, förklarar att stycket färgats av pandemin. Det gäller i ännu högre grad ”The balcony variations” som inspirerats av hur människor skapat musik tillsammans från sina balkonger. Likt coronaviruset är det ett oförutsägbart framåtskridande stycke. Pendlande mellan jazz och konstmusik – det är där man hittar Lina Nyberg nuförtiden – och med en teatraliskt ödesmättad, för att inte säga dystopisk, karaktär. Det är snyggt gjort, med fina solistiska insatser.

Hennes ordinarie band – Cecilia Persson, David Stackenäs, Josef Kallerdahl och Peter Danemo – är för konserten utvidgad till en tentett. Det ger möjlighet till ett dynamiskt sound som kan växla från det intima, med förströdd scatsång, till maffigt storbands-ös.

Det är en bra och varierad konsert men jag kan ändå tycka att hon ibland lägger krokben för sig själv med sin karaktäristiskt kantiga och tvära sångstil och sin iver att, ofta med ironisk humor, skruva till jazzen och inte stryka medhårs.   

©Dan Backman (rec publ i SvD 201013) 

Susanna Risberg Septett, Kulturhuset Stadsteatern, 11 oktober. Varför Susanna Risberg döpt sin septett till Vildjur får aldrig någon förklaring. Musiken som framförs kan visserligen, men bara undantagsvis, ta sig vilda uttrycksformer. Men särskilt djurisk, i en mer känslomässigt utlevande betydelse, är den inte.

Istället för att förklara gruppnamnet, eller de lika gåtfulla låttitlarna, har hon hängt upp sig på att nyligen ha beskrivits som ”påtagligt blyg” i en recension. Själv kan hon gå med på att kalla sig konstig. Kanske det, som scenpersonlighet är hon onekligen lite avig. Fast på ett bra sätt, alla kan ju inte vara Tomas Ledin.

Musiken som framförs är till stora delar hämtad från det ganska softa albumet ”Vildjur”. Live får musiken en delvis mer explosiv karaktär, som allra mest i ett spräckigt tenorsolo av Fredrik Nordström. Susanna Risberg själv är som vanligt mjukt sökande i sitt spel – och växlar mellan ett rent gitarrljud och ett mer processat – men basisten Palle Sollinger och trummisen Rasmus Blixt driver på och blåsarna Niklas Barnö, Agnes Darelid, Malin Wättring och Fredrik Nordström tar för sig i tydligt formulerade solon.

Susanna Risbergs kompositioner är knixigt riffiga i en slags uppdaterad postbop-stil. De har ingen tydlig melodisk karaktär men är snyggt arrangerade och utgör funktionella plattformar för demokratiskt fördelade solon. Det här är ju ingen grupp där fokus ligger på att marknadsföra dess ledare. 

Utan piano blir det lite kärvt men Palle Sollingers bas ligger högt i mixen, som för att fylla ut och värma ljudbilden. Han får dra ett stort lass, det klarar han alldeles utmärkt.

Som extranummer får vi Jim Beards lika aviga som tjusiga ”The gentleman & hizcaine”, enligt Risberg den bästa låt som Michael Brecker spelat in. Den låter sig väl infogas bland övriga kompositioner.

Till sist: himla bra att Kulturhuset Stadsteatern öppnat igen. Låt oss hoppas på en flitig användning av Hörsalen, både under och efter den eländiga pandemin.

©Dan Backman (rec publ i Jazz 5/20)  

Johan Lindström Septett, Fasching, 13 oktober. Johan Lindström har samlat ihop ett synnerligen välmeriterat band till sin Fasching-konsert. I alla fall sett från ett svenskt perspektiv. Alla är ju med: Jonas Kullhammar, Per Texas Johansson, Mats Äleklint, Jesper Nordenström, Torbjörn Zetterberg, Konrad Agnas. Samma gäng som var med på albumet Music for Empty Halls, vars låtar utgör merparten av kvällens setlist. 

Med en sådan konstellation kan det inte gå helt åt skogen. Och det gör det naturligtvis inte, även om musiken stundtals blir något riktningslös, på gränsen till att vara vilse i pannkakan.

Precis som på albumet är det en musik som med breda penseldrag målar upp olikartade landskap och scenarios. Som i den första låten där Johan Lindströms inledande malande av ett enda ackord blir till långsam och ganska mesig krautrock, med en blåssektion som testar lite vagt formulerade ensemblepartier. 

Det må låta som en negativ beskrivning men är förvillande härligt i sin flummighet, inte minst när Johan Lindström låter några toner ljuda som David Gilmour och toppar med sin fäbless för svajarms-ackord med vilda västern-stuk.

Så där skulle man kunna gå på, med mer eller mindre välfunna försök att beskriva en musik som utan någon förvarning förvandlar Fasching till en New Orleans-sylta, med Mats Äleklints trombon i högform. Eller som plötsligt kommer in i ett Frank Zappa-mood. Eller släpper fram Jesper Nordström som nationalromantisk pianist i ett mycket fint soloparti.

Allra bäst är ändå en lång version av ”Serengeti”. Med Jonas Kullhammars upprepade fras på barytonsaxen, som skulle kunna vara snodd från Fats Domino, frammanas en härligt gammalrockig monotoni med drag av exotica, garnerad med Johan Lindströms pedal steel, som låter mer Area 51 än country.

Extranummer är oftast överflödiga, men det lilla fina solostycket – som han brukar spela för dottern – är alldeles betagande gulligt med sköna harmisar som är lika mycket jazz som Beatles.

©Dan Backman (rec publ i Jazz 5/20) 

Klabbes Bank, Kulturhuset Stadsteatern, 16 oktober. Klabbes Bank har skapat sig en helt egen nisch på den svenska jazzscenen. Faktiskt så egen att begreppet jazz inte räcker till för att beskriva musiken. Det blir man varse varje gång man lyssnar på dem. Och tvångsmässigt tvungen att påtala.

Visst är det jazz när trombonisten Kristoffer Alehed och träblåsarna Pontus Hedström och Thomas Backman flyger iväg i solon. Men de är inte så många och de karaktäristiskt melankoliska blåsarrangemangen har mer med konstmusik än jazz att göra.

Inte för att det är något problem, jazzbegreppet är ju ytterst tänjbart. Men för att beskriva musiken korrekt är det till likaledes töjbara genrer som postrock och, framförallt, electronica man bör vända sig.

Banken är förstås inte ensamma om att filtrera sin jazz genom electronica. Men där andra vill ge musiken en klubbig prägel går det göteborgsbaserade gänget åt ett helt annat håll och placerar musiken mitt inne i ett polskt stålverk.

Det är talande att Klas-Henrik Hörngren skruvar på elektroniska manicker lika mycket som han använder sig av klaviaturerna. Detsamma gäller basisten Jakob Öhrvall (men visst spelar han på en elgitarr?) och trummisen Martin Öhman. 

Nog är det omväxlande brutalt upphackat och skoningslöst statiskt, men där finns samtidigt något både sakralt och humoristiskt. Det är som om det regniga, kalla och stundtals dystopiska ändå mynnar ut i en musik som det är skönt att vara mitt inne i. En musik som, olikheterna till trots, får mig att tänka på Carla Bley.

Banken har, på gott och ont, en superstark profil. Därför blir jag lite glad när Thomas Backman och Pontus Hedström plockar fram varsin tvärflöjt någonstans i mitten av konserten. Det pekar åt ett lite annat håll och ger musiken en något ljusare och lättsammare framtoning.

Banken gör som vanligt en bra spelning men jag saknar några av de starkare låtarna, som ”Je suis la mer”, och jag ser inte poängen med den överstyrda och grumliga ljudbilden. 

©Dan Backman (rec publ i Jazz 5/20)

Kathrine Windfeld Sextett, Fasching, 17 oktober. Kathrine Windfeld var under våren ”composer in residence” vid Vara Konserthus. Den på senare år mycket uppmärksammade danska kompositören och pianisten skrev musik till konserthusets eget storband, Bohuslän Big Band, och tillsammans gjorde de alldeles nyss en inspelning och en kortare turné.

På Stockholm Jazz Festival uppträder hon dock med en mindre grupp. Närmare bestämt en sextett med tre danskar, två polacker och en svensk. Inte mig emot, det mindre formatet passar henne lika bra. Kanske ännu bättre rentav, särskilt i dessa tider då antalet människor i samma lokal radikalt måste begränsas.

Det är en samspelt och spelsugen sextett som rivstartar med en komposition betitlad Ferry, från det sprillans nya storbandsalbumet ”Orca”. Den hårdsvängande jazzen kan rubriceras som postbop i traditionell stil, mycket kompetent både vad gäller komposition som framförande, men inte så himla spännande. Kvaliteten ligger mer i energin och attacken i utspelet. Det är som att den charmigt entusiastiska Kathrine Windfeld får igång både musiker och publik. 

Hon är sparsam med egna solon, lite synd egentligen då hon är mer spännande som solist än kompositör. Som ackompanjatör tar hon desto större plats: jag har sällan hört en pianist som kompar så ihärdigt. Det skulle kunna vara störande men på något sätt integreras det med det pågående solot och blir liksom till en pådrivande faktor.

Trumpetaren Tomasz Dabrowski och saxofonisterna Hannes Bennich och Marek Konarski gör inspirerade insatser men det där riktiga lyftet infaller aldrig. Rytmsektionen gör vad den ska, men trummisen Henrik Holst Hansen är nästan irriterande opersonlig.

Mina invändningar till trots är det en bra och ovanligt underhållande jazzkonsert. Kathrine Windfeld presenterar varje låt ingående och har spontant tokroliga saker att komma med hela tiden. Att hon talar en slags dansksvenska som man kan förstå hjälper förstås till.

©Dan Backman (rec publ i Jazz 5/20)