Frank Zappa: Waka/Wazoo (Zappa Records/Universal, 2022)
1971 slutade dramatiskt för Frank Zappa och den dåvarande upplagan av The Mothers Of Invention. En svartsjuk kille i publiken på Rainbow Theatre i London knuffade ner den amerikanska musikikonen i orkesterdiket, resulterande i krossat struphuvud och brutet ben. Det var allvarligt och Zappa blev kvar i London december månad ut innan han i januari 1972 kunde flygas hem till Los Angeles.
Rehabiliteringen gick bra men långsamt och Zappa blev rullstolsbunden i sex månader. Detta hindrade förstås inte arbetsnarkomanen från att realisera en gammal dröm om ett ”stort elektriskt band”. Projektet varade fram till årets slut med repetitioner, inspelningar, två album och två kortare turnéer. En med 20 inhyrda musiker, en med ett tiomannaband. Inga av turnéerna nådde Sverige.
Femtio år senare uppmärksammas detta jazzrockiga år med en behändig box med fem cd-skivor. Fylld med alternativtagningar, annorlunda mixar och annat som inte kom på de två albumen ”Waka/Jawaka” och ”The Grand Wazoo”. Här finns också liveinspelningar med de båda grupperna och några demos som Zappa producerade åt George Duke vid samma tid. Alltsammans godis för zappaisten men knappast något att börja med för den som är novis på det omfattande ämnet Frank Zappa.
Till skillnad från det föregående textbaserade ”vaudeville-bandet”, med Turtles-sångarna Mark Volman och Howard Kaylan, var musiken nu till nittio procent instrumental, med många och långa soloutvikningar från de i allra högsta grad kvalificerade musiker Zappa omgett sig med. Inget fel i det men solona på liveinspelningarna känns utdragna och inte särskilt inspirerade. Det är som att livebandet hamnat i ett lite ogynnsamt läge mellan jazz och avantgardistisk rock.
Då är det lättare att hitta guldkorn bland alternativtagningarna från studiosessionerna. Precis som på de lysande originalalbumen präglas musiken av ett mjukt och lyriskt drag som man vanligtvis inte förknippar med den satiriska eklektikern Zappa. Visst finns här musikaliska teman som diskuterar och bråkar med varandra men det är sympatiskt tillbakalutat. Hör bara på ”Blessed relief”, en pärla som kunde vara signerad vilken jazzgigant som helst. Zappas ovanligt jazziga gitarrsolo just här hör till de bästa jag hört med honom.
Zappa och klaviaturspelaren George Duke var en match made in heaven – hjärna och hjärta – och de Zappa-producerade demos som inkluderats här är lite otippat det riktiga utropstecknet. Själfullt funkig musik som skulle kunna vara den grund som Thundercat och det kaliforniska gänget kring honom idag bygger sin musik på.
När Zappa satt punkt för Waka/Wazoo-projektet i december 1972 bildade han snabbt ett nytt The Mothers. Det blev hans bästa efter originalupplagan och nådde ut stort med albumet ”Overnight sensation”. Det var exakt det bandet – med George Duke kvar bakom klaviaturerna – som 21 augusti 1973 framträdde för en stor publik på Skansen. Men det är en annan historia.
©Dan Backman (publ i SvD 230108)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera