Vilhelm Lundstrøm: Ordrupgaard, Köpenhamn, 2023

av Dan Backman, 11 mars, 2023

Modernisten Vilhelm Lundstrøm (1893-1950) är tämligen okänd i Sverige. Hemma i Danmark är han förstås ett tungt namn men det är ändå så mycket som trettio år sedan han senast visades i stor skala.

Att det är Ordrupgaard, en liten bit norr om Köpenhamn, som sammanställt utställningen är inte konstigt då Lundstrøm stod Finn Juhl nära. Arkitekten och möbelformgivaren vars egenritade hem ligger i anslutning till Ordrupgaard och där Lundstrøms ikoniska porträtt av Juhls hustru Hanne Wilhelm Hansen alltid hänger uppe. Ett porträtt som också, tillsammans med ett stilleben, visades på Nationalmuseums Juhl-utställning för tre år sedan. På Ordrupgaard finns det både som affisch och pussel.

Den stiliga Vilhelm Lundstrøm-retrospektiven visas i Zaha Hadids futuristiska tillbyggnad. Den som så fint kompletterar samlarparet Wilhelm och Henny Hansens ståtliga bostad från 1918, inrymmande både Hammershøi och dansk guldålder, och Snøhettas precis färdigställda underjordiska tillbyggnad för den franska impressionism som paret också samlade. Ja, det finns mycket att se.

Lundstrøm-retrospektiven är kronologiskt uppdelad i tre salar. Det tydliggör hur hans konstnärskap genomgår mer eller mindre avgränsade faser. Först den kubistiska collage-perioden, sedan den ganska så groteskt ”krulliga” figurativa perioden, följt av stilleben i purismens anda och en, precis som Picasso, blå period. 

Purismen hittar han i Frankrike, när han med sin nyblivna hustru Yrsa Hansen bosätter sig i Cagnes-sur-Mer på Franska Rivieran.    

Det är via den stränga purismen, en slags motreaktion på kubismen, som Lundstrøm hittar det slags måleri som han från 1930-talet och framåt kommer att arbeta med. Ett kraftfullt och grafiskt stringent bildspråk där han använder sig av stilleben- och modellmåleriet som ett sätt att undersöka färgens och formens uttrycksmöjligheter. Så som många gjort före honom och fortfarande gör.

Vare sig han målar stilleben med kannor, vaser, tallrikar, klot, böcker, frukter och flaskor – eller den nakna kvinnokroppen, med ansiktsdragen bara antydda – är det i hårt beskurna bildrum med grunt perspektiv.

Det finns med ett fåtal porträtt. Som det av Hanne Juhl Hansen och dottern Lone. Här är ansiktena mer detaljerade, men fortfarande starkt stiliserade, med knappt urskiljbara pupiller.

I ett annat porträtt, ”Dame i grønt”, är både pupill och ögonvita redovisat. Det är en fantastisk målning, fullständigt tidlös och målad som vore han en skulptör.

Lundstrøm skapar magi med färg och form, ljus och volym. Han upphäver distinktionen mellan figurativt och abstrakt och målar upp starkt och rent klingande färgackord. Kontrasterna är skarpa och skuggorna kan vara så djupt svarta att de tar fysisk gestalt och blir del av det geometriska pusslandet. Det är då han är som allra bäst.

Med tiden tar han in mer färg, lättar upp koloriten och fyller dukar och pannåer med fler element. Blir mindre asketisk.     

Till sist. Att hustrun, Yrsa Hansen Lundstrøm, gav upp sitt eget konstnärskap för att stötta sin man är förstås en svårsmält men alltför vanlig biografisk detalj som museidirektören Anne-Birgit Fonsmark tar upp i sin katalogintroduktion. Men hur anstötligt Lundstrøms uttalande om att det ”bara fanns plats för en konstnär i familjen” än är så har, skriver Fonsmark, Ordrupgaard valt att lyfta fram hans ”enastående kvaliteter” som konstnär framför hans ”äktenskapliga dispositioner”. Till saken hör också att Yrsa Hansen Lundstrøm hävdat att det var ett gemensamt beslut att hon skulle ”laga hans mat och tvätta hans penslar”. 

Om dåtidens skeva könsfördelning kan man förfasa sig. Själv är jag ändå glad att få möta detta konstnärskap i en fullödig utställning, ackompanjerad av en mycket stilig katalog med texter som är befriande rakt på sak och helsidesreproduktioner av många verk.

©Dan Backman (rec publ i SvD 230108)