Sweeny Todd: Kungliga Operan, Stockholm, 28 januari 2023
Det är inte ovanligt att musikalroller görs av mer eller mindre vokalt oskolade skådespelare. Som när Johnny Depp och Helena Bonham Carter spelade Sweeney Todd och Mrs Lovett i Tim Burtons mästerliga filmmatisering av ”Sweeney Todd”.
När Operan nu sätter upp Stephen Sondheims bloddrypande musikal från 1979 gör man tvärtom och låter den makabra historien framsjungas av gedigna operaröster.
Det är ingen dum idé då Sondheim, som gick bort 2021, laborerade med ett uttryck som kan sägas ha legat mellan musikal och opera och som här, låt oss konstatera det direkt, förvaltas alldeles ypperligt av Operans orkester och kör.
Historien om Sweeney Todd, Mrs Lovett och domare Turpin är återberättad många gånger och på många sätt. Mörk, grym och med ett allt annat än lyckligt slut vindlar den sig fram genom ett viktorianskt London.
I centrum barberaren Benjamin Barker som under namnet Sweeney Todd återvänt efter att på falska grunder blivit förvisad till straffarbete av domare Turpin. Galen av hämndbegär på domaren och sorg över sin, som han tror, avlidna hustru mördar han kunder på löpande band med sin välslipade rakkniv. Offer som, via Mrs Lovetts försorg, mals till köttpajer.
Verksamheten blir en veritabel succé men allt går så småningom överstyr: blodet skvätter, köttpajerna säljer som smör och i slutet dör (nästan) alla.
Regissören Michael Cavanagh har gjort en uppsättning som inte tar sig några direkta friheter med berättelsen, vare sig i tid eller rum. Stiliserad, med tydligt utmejslade karaktärer, och med perfekt integrerad scenografi och kostym är det en uppsättning som smidigt varvar den svarta komiken och den melodramatiska romantiken med det fasansfulla mördandet. Ämnet är tungt men gestaltningen lättsam.
Riktigt otäckt blir det aldrig. Jag vet inte om det är att beklaga eller vara tacksam för. Det är svårt att skrämmas när seriemördare och brutalt och bisarrt våld är diskutabel populärkultur.
Jag läser mig till att scenbilderna är inspirerade av den fantastiska Edward Goreys teckningar. Sämre inspirationskälla kan man ha och Magdalena Åbergs scenografi och Lena Lindgrens kostymer träffar verkligen mitt i prick. Tecknade svartvita kulisser och handmålade kläder i samma gröna mättade färg ger en känsla av tecknad film. Jag imponeras av hur väl svärtan och Lindgrens myriader små streck förstorats upp utan att förlora sin stringens.
Sångarna leker skickligt med operans och musikalens olika vokala idiom. Särskilt Karolina Blixt, som gör sin burleska Mrs Lovett till föreställningens mest levande karaktär. Linus Börjesson och Vivianne Holmberg gestaltar kärleksparet Anthony Hope och Johanna med ungdomligt liv medan Klas Hedlunds Pirelli är precis så tokrolig som han ska vara.
Ola Eliasson gör sin Sweeney Todd till en från början till slut ångestriden och kallblodigt mördande träbock. En yrkesstolt man med en vass rakkniv som förlorat allt och som nu, medvetet eller ej, vandrar mot sin undergång.
”Sweeney Todd” är inte Sondheims bästa verk. Men det är hans mest lättillgängliga och musiken är även här omisskännlig: sofistikerad och elegant melodiös å ena sidan, kärv med exakt rätt tuggmotstånd å den andra. Den spänstiga rytmiken som håller allt i rörelse ej att förglömma.
Det finns ett latent underliggande hot i tonspråket, aldrig smaskigt spekulativt utan mer som en dov känsla. Det dämpas ibland, särskilt i de smäktande vackra balladerna ”Johanna” och ”Not while I’m around”. Båda fantastiskt fint och känsligt framförda.
Dan Backman (rec publ i SvD 230130
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera