Dina Ögon: Oas (Playground Music, 2023)

av Dan Backman, 22 mars, 2023

Ibland blir man glad. Glad och tacksam över att ett genuint originellt svenskt popband, på egen hand och med en subtilt lågmäld framtoning, kan nå en stor publik. Inte bara skivsamlare och musikkritiker med onödigt stora referensbibliotek.

För så är det. När Dina Ögon nu släpper sitt andra album har de hajpats rejält och står i startgropen för en nästan slutsåld nordisk turné senare i februari.

Och javisst, ”Oas” är lika bra som den självbetitlade debuten häromåret. Eller kanske ännu bättre, har inte bestämt mig ännu. Båda är ju proppade med välartikulerat snirkliga melodier sammanvävda med diktliknande texter vars mångtydigt poetiskt grubblande karaktär kontrasterar lite mot musikens inneboende ljus. 

Det är fascinerande att läsa dessa på innerkonvolutet till vinylupplagan och notera hur skickligt och snyggt Anna Ahnlund får orden att följa musikens finkänsligt kalibrerade krängningar och svängningar. Jag kan inte riktigt jämföra hennes sätt att sjunga på med någon annan, men nog är det mer jazz än pop.

Texterna är skrivna av Anna Ahnlund – undantaget tonsättningen av  den fina poeten Lina Ekdahls lätt absurda dikt ”År” – men musiken anges vara kollektivt komponerad av bandet. Ändå vill jag se gitarristen Daniel Ögrens till största delen instrumentala soloalbum som en slags prolog till Dina Ögon. På dem finns ju utspritt mycket av vad som komma skulle.

Det är, som sagt var, en musik som inbjuder till musikreferenser. Själva anger de på sin facebooksida Eric B & Rakim, Fleetwood Mac, Ted Gärdestad och den turkiska sångerskan Selda Bagcan som inspiratörer. Inte mycket att säga om det, men i mitt huvud poppar det upp så många fler namn. 

I den ljuvliga ”Mormor” – bästa låt jag hört på år och dagar – hör jag ju till exempel liknande slags retrosouliga vibbar som dök upp på Lisa Nilssons ”Himlen runt hörnet” på det tidiga nittiotalet. Och när Daniel Ögren till min oförställda glädje spelar välformulerat jazziga gitarrsolon både i ”Mormor” och ”Berget” är han lika smooth som en Dean Parks eller Larry Carlton i en Los Angeles-studio circa 1979.

Jag hör Phillysoul, frikyrkopop, folkrock, bossakänsla och orientalisk ornamentik samtidigt som den distanserade elegansen i Anna Ahnlunds röst leder tankarna åt Stereolab och deras intellektuella nittiotals-easy listening.

Men även om jag också bara måste få påtala en närhet till Amason och Dungen är det ändå så att Dina Ögon, alla influenser och referenser till trots, har sitt alldeles egna musikaliska uttryck.

Love Örsans bas och Christopher Cantillos trummor samverkar fint kring ett elastiska groove, som med Anna Ahnlunds svala sång och Daniel Ögrens delika gitarr skapar en ljudbild så mjukt luftig och vackert skimrande att jag blir både varm och upprymd.

Allt är fint sammanhållet även om två låtar särskiljer sig. Den instrumentala ”Mellan slagen” är så lojt groovig att den nästan somnar medan den lätt hysterisk snabbfunkiga ”Pumpan” skulle kunna vara plockad ur ett pedagogiskt barnprogram från sjuttiotalet.

Dan Backman (rec publ i SvD 230209)