Älskar inte vi dig då – Hommage till Olle Adolphson (Playground, 2023)

av Dan Backman, 3 april, 2023

Av 1900-talets svenska visdiktare framstår Olle Adolphson (1934-2004) som den kanske mest tidlösa. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men gissningsvis kan visornas fortsatta relevans både ha att göra med den svala elegansen såväl i melodierna och texterna som i den diskret personliga framtoningen.

Det är ju något med den där blazern och det välansade skägget och de lika fyndigt som eftertänksamt formulerade betraktelserna. Ett nyanserat, lite återhållsamt anslag som stått emot tidens tand och genererat alla möjliga slags tolkningar.

Inte minst har jazzvokalister lockats av den intrikata musiken. Monica Zetterlund gjorde sitt album ”Sjunger Olle Adolphson” 1984 och förra året kom den yngre Iris Bergrantz med ”Trasighet och fransar”.

Det nu aktuella samlingsalbumet har Ronald Bood och Peter Morén som exekutiva producenter och kan ses som en fortsättning på 2005 års ”Dubbeltrubbel”. Men det för tiden ganska så förutsägbara gäng som producenten Kjell Andersson då samlat ihop – som Plura, Scocco, LeMarc och Dahlgren – är nu ersatt med idag aktuella namn som Moonica Mac, Jonathan Johansson, Junior Brielle och Amanda Ginsburg.

Båda samlingarna är spretiga och, naturligtvis, mer eller mindre lyckade. Det blir ju inte så lyckat när uttolkarnas lust att manifestera sig själv överordnas visan. Som när Jonathan Johansson omarbetar texten till ”Råd till dej och mej” (här omdöpt till ”Som om allt var grönt”) och lindar in den i syntmattor. Här blir det mer av Johanssons manierade deppighet än Adolphsons viskonst.

Att lägga ut ”Världens dyraste slum” på rapparen Zacke har inte heller fallit ut särskilt väl. I teorin möjligen en kul idé, i praktiken en bagatell.

Men det glömmer vi, här finns ju desto mer att glädjas åt. Inkännande tolkningar som kanske inte överträffar upphovsmannens men som ger nya perspektiv och uppenbarar andra kvaliteter.

Jag är till exempel förtjust i Anna Järvinens känsliga version av den ljuvliga ”Nu har jag fått den jag vill ha”. Med Järvinens märkligt rullande r, Reine Fiskes plockiga akustiska gitarr och Johan Gradens dimmigt svepande mellotron är det en version som ligger ganska nära Adolphson själv.

Amanda Ginsburg är förstås som klippt och skuren för den vardagspoetiska ”Siv och Gunne”, fint ornamenterad av Jesper Nordenströms orgel, och Lisa Howard är lika bra i bossaversionen av den lite sorgliga relationsbetraktelsen ”Vad tänker han på?”.

Att göra långsamt dubbig popreggae av ”Prylar” borde vara omöjligt men Peter Bjorn and John ror iland det med den äran.  

”Trubbel” går naturligtvis inte att undkomma och här görs den som en slickt neosoulig ballad av Janice och Teodor Wolgers. Textens dråpliga dramatik går lite förlorad men det låter himla snyggt.

Jan Malmborg, som 2020 kom med en gedigen Olle Adolphson-biografi, har skrivit initierade kommentar till sångerna. Det ger mervärde. 

©Dan Backman (rec publ i SvD 230211)