Albert Edelfelt: Göteborgs Konstmuseum, 2023

av Dan Backman, 7 april, 2023

Albert Edelfelt (1854-1905) var 26 år när han målade ”Ett barns likfärd”. För den fick han tredje klassens medalj på den vid tiden så viktiga Salongen i Paris. Tredje klassens medalj kanske inte låter så imponerande – och väldigt otidsenligt i en samtida kontext – men det var en stor framgång. Inte minst för att det var första gången som en finländsk konstnär tilldelats en medalj på utställningen.

Det gick fortsatt bra för Edelfelt. Medaljer, hedersutmärkelser och antagna verk till Salongen var tydliga bevis på framgång vid den här tiden. I Paris, där han hade ateljé, nätverkade han duktigt: kontakter med konstnärer, gallerister, samlare, konstkritiker och journalister banade väg för en internationell karriär.

Edelfelt uppmärksammades även i Sverige. Men när Göteborgs Konstmuseum nu visar en brett upplagd utställning är det som att konstnären, från att ha varit något av en medial konstkändis kring det förra sekelskiftet, med tiden försvunnit in i konsthistoriens dunkel. I alla fall här, i Finland är han fortfarande en viktig och uppskattad konstnär.

Edelfelt var en kosmopolit med sommarnöjet i Borgå och ateljén Paris som fasta punkter. Fadern dog när han var fjorton år men han stod modern och de tre syskonen nära och avbildade dem ofta. De idylliska målningar som tillkom under somrarna benämnde han ”solskenstycken”.

Han var gift med barndomsvännen Ellan de la Chapelle, med vilken han fick sonen Erik, men hade även relationer med andra kvinnor och utomäktenskapliga barn. Om detta kan man läsa i Marioa Vainio-Kurtakkos dubbelbiografi från förra året, ”Ett gott parti. Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edenflets liv”. Detaljerna kring relationen till den ofta avporträtterade fransyskan Virginie är oklara – även efternamnet – då familjen genom att förstöra korrespondansen dem emellan velat tysta ner affären. Nu pryder hon omslaget till utställningskatalogen. 

Att Edelfelt nu visas i Göteborg faller sig naturligt. Det var på Göteborgs Konstmuseum han, 1884, hade sin första utställning i Sverige. Och där hade han både släkt och vänner, däribland stadens stora konstsamlare, Pontus och Göthilda Fürstenberg, som köpt målningen ”På havet” samma år på Parissalongen. Den utgör nu huvudnumret bland de nio målningar som paret donerade till Göteborgs Konstmuseum och, som det känns, alltid hänger uppe.

Det är en fantastisk målning. Saltstänkt, kärv och med en vackert dämpad kolorit. Det blåser rejält men fiskaren styr segelekan med fast hand. Man riktigt känner hur han och den unga kvinnliga medhjälparen balanserar båten i den hårda sjön. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det var ett verk av valfri Skagen-konstnär.

Det är en maffig utställning med många olika spår. Edelfelt rörde sig hemtamt mellan den finska landsbygden och de parisiska salongerna. Societetsdamer hänger bredvid bondkvinnor, eleganta kungar bredvid väderbitna fiskare. Folklivsscener blandas med societetsporträtt och historiska scener. Friluftsmåleri med illustrationer. Nästan allt i praktfulla guldramar.

Edelfelt är lite kamelontisk också när det gäller utförandet. Han är rasande skicklig och snabb på att anamma tidens konstströmmningar. Det är nästan som att det skulle vara olika konstnärer. Ibland är det gammalmästerligt målat med många detaljer, ibland impressionistisk med lätt hand. Inflytande från pre-rafaeliterna kan anas, likaså Zorn. Det finns drag av hans ekvilibrism men Edelfelt är sakligare och stramare.

Edelfelt kunde inte leva på medaljer allena, han behövde sälja sin konst också. Målningen jag nämnde inledningsvis, ”Ett barns likfärd”, tjänar bra som exempel på hans anpasslighet. 

En amerikansk samlare gillade den men tyckte att den var för dyster och bad om en lite lättsammare replik. Jodå, det kunde han få. Så från att ha varit en gripande skildring av en sorgtyngd familj blev barnet istället nyfött och på väg till sitt dop. Rorsmannen har dock kvar sin bistra uppsyn.

Målningarna kan nu ses bredvid varandra i denna både sevärda och intresseväckande utställning. Ackompanjerad av en fin katalog som tar upp allt det där som glömts bort och tidigare varit okänt. 

©Dan Backman (rec publ i SvD 230219)