Vårsalongen: Liljevalchs, Stockholm, 2023
Styrkan med ”Liljevalchs Vårsalong” är och förblir dess folkliga förankring. Det har funnits perioder då riktigt namnkunniga konstnärer gärna varit med, och till och med bjudits in, men det är i dess funktion som brokig folkfest, med amatörer och professionella i en salig blandning, som det stora värdet ligger.
Vårsalongen har förvisso också sin jury, men med en mer inkluderande agenda än den som uppvisas av trendkänsliga curators. I år är det konstvetaren Isabella Nilsson, konstnären Jockum Nordström (som har sin egen retrospektiv i Liljevalchs+) och vice konsthallschef Isak Nilson som satt sitt avtryck på utställningen. Av sammanlagt 4135 sökanden – rekord igen! – har de sållat ut 159 konstnärer som med 298 verk, i alla möjliga tekniker, nu fyller Liljevalchs salar.
Har man varit på några vårsalonger tidigare är det lätt att känna igen sig i blandningen av figurativt och abstrakt, i omväxlande finkänsliga gråtoner och pang på rödbetan-färger. Måleriet ligger som vanligt i topp och kvinnorna dominerar både bland de som sökt och de som antagits. Så har det varit ett tag nu.
Ålderspannet är också fortsatt stort. Yngst är 18-åriga Miles Conradi som medverkar med två små strama Lego-monoliter (toppen för alla oss som älskar att bygga med den danska plastbiten). 89-åriga Per Torvald är äldst, hans känsligt snidade fåglar – rödhake, nötväcka och hackspett – utgör härliga exempel på den slags okomplicerat traditionella konst jag gärna ser på vårsalongerna.
De träsnidade fåglarna kan också ses som del av ett ganska stort inslag av konstverk inspirerade av naturen. Här kan man lyfta fram Mattias Fagerholms mjukgrundetsningar av ensamma tallar och Andreas Lindströms snarlika olja av ett kalhygge. Båda bär på en ensamhetens melankoli i dunkelt svartvitt.
Björn Ahlberg och Johan Sandlers ”Bögberget” och Stella Dieden Richters ”Håll mig våt: delad” återskapar naturen i bokstavlig mening. Den ena en liten topografisk modell i brons av en klippa vid Brunnsviken som traditionellt varit en mötesplats för bögar, den andra ett torkat bilspår i lera och epoxy.
Jag hittar också verk som medvetet eller omedvetet refererar till proggig sjuttiotalskonst. Både Erika Hellmans målning ”Bodens lasarett” och Jonas Beckmans nattbild från Rågsved ekar av Kalle Berggrens naivistiska realism. Deppigt men härligt.
Och inför Helena Roos stiliserat dreglande hundhuvuden – både skulptur och måleri – tänker jag på Kristina Abelli Elander. Där finns ju i båda fallen en närhet till en dråplig humor liknande den i undergroundseriernas värld.
Krister Perssons små broderade bilder – ”Kalla kriget” och ”Slagfältet” – har också en fin känsla av ett samhällsengagerat sjuttiotal och är ett av flera exempel på det textila inslaget i årets utställning.
Varje vårsalong måste också, för dynamikens skull, innehålla några riktigt stora skulpturala verk. Ett av dem är Jini Hedbloms tunga svarta droppe (kan också ses som hår) hängande från taket i den stora mittsalen. Gjord av metalltråd och tagel och med titeln ”MAHSA” får den ses som en hyllning till kurdiska-iranska Mahsa Amini och den globala våg av protester som kommit efter hennes, under oklara omständigheter, död i ett iranskt fängelse.
Jemina Asp Zayeds assemblage ”Gemensamma drömmar” är också den monumental. Ett korthus gjort av riktiga dörrar som trots sin storlek och tyngd har lika mycket av skör balansakt i sig som vore det konstruerat av spelkort.
I urvalet verk till varje vårsalong brukar också ingå exempel på nya tekniker. Förra året var det en NFT (förenklat uttryckt unik digital konst), i år är det tre AI-genererade bilder. David Selanders glassiga sci-fi-landskap må vara dekorativa men nog är det hajpen kring artificiell intelligens som fått in dem på vårsalongen.
Vad har jag glömt? Jo, fotografierna, videorna och teckningarna. Jag nöjer mig med att lyfta fram några av de sistnämnda. Som Joakim Derlows kontrastrika tuschteckningar med drag av både Öyvind Fahlström och Lars Hillersberg, Linnea Sundqvists små detaljerade porträtt i blyerts och kol, Pia Thams lätt bisarra interiör med religiösa artefakter och Kirstie Ekelunds dunkelt naturmystiska ”Boplats IV”. Finfin konst att gå nära inpå.
Även om det förstås finns intetsägande verk – några direkt dåliga hittar jag inte – så håller den i år till sin grundstämmning ganska så dämpade och allvarliga vårsalong generellt en jämn och bra kvalitet. Om det beror på juryn eller de inlämnade verken ska jag låta vara osagt.
Bäst – och nu får människokonstnärerna ursäkta mig – är ändå hunden Mårtens på promenader funna och hemsläpade handskar. Presenterade i en glasmonter har det blivit en gullig installation, samtidigt som den utgör en kommentar till det eviga spörsmålet rörande vad som är konst och vad som inte är konst.
Heder åt husse och matte som insåg det konceptuellt konstnärliga värdet i Mårtens naturliga beteende (hitta grejer på marken är ju sådant som hundar gör). Heder också åt juryn som inkluderade verket i utställningen.
(Möjligen är det ett skämt, men isf ett bra sådant: månne är det Mårten Castenfors som på detta viset deltar).
Till slut kan man ju som vanligt önska att alla de som köar utanför Liljevalchs inte bara ser Vårsalongen. Stockholm är en fantastisk konststad med ett stort utbud utställningar året runt som är värda sin publik precis lika mycket.
©Dan Backman (rec publ i SvD 230226)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera