Samara Joy: Fasching, Stockholm, 28 februari 2023
23-åriga jazzvokalisten Samara Joy från Bronx, New York, har gjort en raketkarriär. Det självbetitlade debutalbumet kom 2021, då hade hon redan en stor publik på sociala medier. Uppföljaren ”Linger awhile” kom förra året och gav henne nyligen två grammys, en för ”best new artist” och en för ”best jazz vocal album”.
Inte så konstigt då att Fasching är knökfullt och närmast överentusiastiskt när hon gör ett vältajmat stopp där på sin pågående världsturné. Vem vill inte se och höra en stigande jazzstjärna som redan jämförs med ikoner som Sarah Vaughn, Ella Fitzgerald och Billie Holiday?
Att det är mycket – väldigt mycket! – att leva upp till är en annan historia. Frågan är om det ens är önskvärt. Jazzen har redan fler Sarah, Ella och Billie än det finns plats för så om hon kan utveckla en mer egen personlighet så vore det bättre än att följa i stora vokalisteras spår. Jämförelsen med Billie Holiday är dessutom befängd.
Hennes två album är för välkammade och temperamentslösa för min smak men livs levande på Fasching är det nästan som att möta en annan artist. Till synes lätt chockad över bifallet redan från början rivstartar hon en konsert som aldrig tappar fart och som lever på den energi som flödar fram och tillbaka mellan scen och salong.
Att jag tycker mig se en annan artist kan också bero på att komptrion inte är samma som på albumen. Luther Allison, piano, Mikey Migliore, kontrabas, och Evan Sherman, trummor, är en mycket piggare konstellation musiker, med ett driv som passar Samara Joy ypperligt.
Repertoaren är inriktad på jazzstandards från första hälften av nittonhundratalet, inte bara de mest tolkade tack och lov. Samara Joy gör dem stiltroget, såväl balladerna som uptemto-låtarna, men laddar dem med smittande entusiasm. Att det är urgammal musik framförd av unga musiker är inte alls konstigt, så har det alltid varit i jazzen: historien är ständigt närvarande. En liten invävd bit av Stevie Wonders ”Lately” gör det inte mer samtida, den har redan fyrtiotre år på nacken.
Vid tjugotre års ålder är Samara Joy redan en fullfjädrad jazzvokalist. Hon kan alla tricks och manér men utan att de känns inlärda: det är mer som att hon har det i sig naturligt. Hon tänjer och bänder och håller ut tonerna och är jättebra på att från lugna partier snabbt dra igång trion till stormstyrka.
Hon är också bra på att ta in publiken. Småpratar trivsamt och otvunget mellan inspirerade tolkningar av klassiker som ”Round midnight” och ”Stardust”.
©Dan Backman (rec publ i SvD 230302)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera