Leonora Carrington: Arken, Köpenhamn, 2022

av Dan Backman, 19 februari, 2023

Det danska museet Louisiana visade förrförra året en utställning med återupptäckta kvinnliga surrealister från Europa, USA och Mexiko. Termen surrealism var väl inte helt applicerbar på alla som presenterades men det var en mycket sevärd utställning som skapade nyfikenhet på en rad konstnärskap som varit orättfärdigt marginaliserade.

En av de medverkande konstnärerna var Leonora Carrington (1917-2011). Hon var inte den bästa – ingen kan ju överträffa Frida Kahlo, som trots att hon bara målade sitt liv rätt upp och ner ändå kom att räknas till surrealisterna – men har efter det ökande intresset för hennes konst mot slutet av 1990-talet seglat högt upp på den internationella konsthimlen. Ett bevis så gott som något är att biennalen i Venedig i år visade ett urval målningar och tagit sin titel ”The milk of dreams” efter en bok av Carrington. 

När Arken, i Ishøj utanför Köpenhamn, visar upp henne i en stor utställning, den första i Skandinavien, växer både mitt intresse och min respekt. Inte minst för att hennes skapande – bildkonst, romaner, noveller – förblev relevant och spännande under hela den tid hon var aktiv.

Den lilla och vackert målade temperamålningen ”The Magdalens”, från 1986, är ett fint exempel på detta. I förgrunden två kvinnliga figurer, vars hår täcker hela kroppen, placerade i ett arkaiskt torrt landskap med grottor och en bäck. I bakgrunden en mor med någon slags vit niqab och två barn. Den äldre hårkvinnan ger den yngre ett piller. Jag läser mig till att det, enligt feministen Carrington, ska vara ett p-piller. Det är en mångfacetterad bild: sagolik, gåtfull, politisk och rolig.

Det där sista, att hon kan vara rolig, är viktig att poängtera. För humorn finns där nästan hela tiden, bredvid det läskigt mardrömslika, det drömskt poetiska och det skimrande sagolika.

I en kort film som visas på utställningen, gjord av Carringtons yngre kusin Joanna Moorhead, berättas om hur släkten hemma i England omtalade henne som den förlorade tokiga släktingen. Men, som det skulle visa sig, var en lika känd som uppskattad konstcelebritet i Mexiko.

För att göra en lång livshistoria kort: till Mexiko hade hon kommit efter att ha flytt den nyrika familjen och ett förväntat societetsliv i London, börjat på konstskola, träffat den tjugosex år äldre surrealisten Max Ernst och umgåtts med alla tidens kända konstnärer i Paris. Med utbrottet av andra världskriget förändrade allt och kulturmannnen Ernst försvann för alltid ur hennes liv. 

Resten är minst lika dramatisk: tvångsinternerad på spanskt mentalsjukhus, flykt till Mexiko via New York, där hon från och till blev kvar resten av sitt liv, giftermål med en ungersk fotograf, två älskade barn.

När Moorehead träffar henne i Mexiko 2006 är det en kärv äldre dam som bestämt manar henne att inte analysera konsten. Det är ingen ”intellektuell lek” utan en ”visuell värld” förklarar hon barskt.

Och visst är det en säregen konst, att uppleva med känslorna hellre än intellektet. Befolkad av väsen mellan man och kvinna, djur och människa, människa och växt. Förlagd till en sagovärld där keltiska och mexikanska myter blandas med den egna historien. En föränderlig drömvärld med referenser till magi, alkemi, häxkonst, feminism och ekologi. Innehållsrika, hallucinatoriska  bilder – med torrt pålagd färg, ibland transparent, ibland med silvriga accenter – som det tar ett tag att orientera sig i.

Det är en omfattande utställning, men hennes kanske mest kända målning saknas. Det mycket surrealistiska självporträttet där hon, med svallande hår, sitter i ett kalt rum på en blå stol och med en ofta förekommande hyena framför sig. På väggen en gunghäst, utanför en galopperande dito. Jo, hästarna var ständigt återkommande i hennes konst.

Leonora Carrington var en ojämn konstnär, ibland känns måleriet lite taffligt, men nog finns här rikligt med fantastiska målningar. Utställningen på Arken är dock tråkigt iscensatt, det räcker liksom inte att sätta upp några väggar med valv att gå igenom. Två fantastiskt fina målningar av kompisen Leonor Fini och en av Max Ernst ger tillsammans med fotografier av Lee Miller mervärde.

©Dan Backman (rec publ i SvD 221218)