Matte Liegnell: I mitt land (KG Music Production, 2022)
Jag känner Matte Liegnell sedan gammalt – vi har till och med spelat ihop på det proggiga sjuttiotalet – så det här är kanske mer att se som ett tips än en recension. Samtidigt är jag musikkritiker och kan inte låta bli att lyfta fram både det jag anser vara bra och det som är mindre bra. Det är en yrkesskada.
Vi börjar, förstås, med det som är bra. Eller rättare sagt det som är bäst. För visst är ”Du & jag” en helt igenom ljuvlig öppning på denna senkomna debut under eget namn. En underbar kärleksförklaring tonsatt med den finaste melodi jag hört på länge.
Lägg till genialisk scatsång – ”dajladajladajlalokloladididododilajluckilolackilajlacklolokliladodadododidodododooho” (ungefär så) – och ett eftertänksamt gitarrsolo i Carlos Santana-klass så har vi en potentiell hit värd att ligga i topp på radions och streamingplattformarnas spellistor. Och då har jag inte ens nämnt sångerskan Jasmine Olsson (hon sjunger den perfekt) och Richard Krantz snygga pedalsteel.
Det mjuka tilltal som är albumets signum karaktäriserar också det efterföljande spåret ”I mitt land”. Matte sjunger, med stor empati, om en kall värld där många människor far illa. Ett mycket fint blåsarrangemang framkallar bilden av en Frälsningsarméorkester på ett blåsigt förortstorg en ödslig lördagsförmiddag i slutet mars.
Sedan blir det soft proggreggae, återigen med ett superfint gitarrsolo. Och ett stick jag minns från sjuttiotalet: ”varför ska människor kriga och bråka med varann när man kan sitta hemma och hålla varandra i hand”. Jodå, proggreggaen – ”Fantasi i moll” och ”Våran skog” inkluderade – känns rejält otidsenlig. Fast på ett härligt sätt.
”Tröstestenen”, skört framsjungen av Hedda Millhagen Norbeck, är som en mörk melankolisk folksång. Ännu mörkare är ”Be till Gud”, en monoton klagolåt med inspiration från corona-eländet. Lite för teatraliskt gestaltad för min smak.
Jag gillar att omslaget är målat av Matte och att det finns ytterligare exempel på hans konst i cd-häftet. Men ska jag, slutligen, klaga lite så är det alldeles för få gitarrsolon. Jag vill ha mer, Matte är ju en av mina favoritgitarrister.
Kjell Gustavssons produktion är förvisso snygg, och medverkande musiker och sångare gör genomgående bra insatser, men själva grundstämningen är lite för mycket välkammad nattradio. Hade gärna sett att det understundom kunde fått vara lite ruffare och tuffare.
©Dan Backman 221230
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera