Burt Bacharach 1928-2023
Burt Bacharach var 1900-talets mest missuppfattade kompositör. Han skrev fulländade poplåtar som spelades in av otaliga artister och uppskattades av människor över hela världen och ur alla generationer. Ändå var det som att han inte riktigt, trots alla priser och utmärkelser, fick den respekt han förtjänade. Han var ju precis lika bra som, säg, Paul McCartney, Carole King och Brian Wilson. Kvantitativt sett var han den bästa: ingen skrev så många fantastiska poplåtar som Bacharach.
Epiteten easy-listening och schlager satt fastklistrade på hans musik och den glassiga amerikanska playboy-framtoningen var inte kompatibel med den välutbildade och ytterst seriösa musikhantverkare han var.
Som ung studerade han jazzharmonik och hade avantgardistiska tonsättare som Darius Milhaud och Henry Cowell som lärare. Jag vill gärna se det lite symboliskt då hans låtar var både komplexa, komplicerade och udda men samtidigt mjuka och lena och tidlöst melodiska. Ofta med en vacker melankoli som klangbotten.
Bacharachs yrkeskarriär var lång och omfattande, från det sena 50-talet fram till hans död, men hans bästa tid var förstås den mellan 1963 och 1973, då han bildade ett team med den likaledes genialiska textförfattaren Hal David. Bacharach och David spottade ur sig storsäljande mästerverk efter mästerverk efter mästerverk. Sublima hits med fullkomlig samstämmighet mellan musik och text.
Visst kom det enstaka fina sånger även under senare år – ”Arthur’s theme” och ”That’s what friends are for” är två lysande exempel på detta – men 60-talets otroliga flow hade ebbat ut.
Hans låtskrivande tillsammans med Elvis Costello – manifesterat på 1998 års ”Painted from memory” – var förvisso bra och inspirerat. Problemet var bara att Costello – vars konstlade vibrato går mig på nerverna – insisterade på att få sjunga de fina sångerna. Hade verkligen föredragit att Bacharach fått sjunga själv, han hade en svag men väldigt känslig röst.
90-talet var för övrigt en bakåtblickande tid då både Bacharach och easy-listening-musiken omvärderades och tillfälligt fick en mindre revival. I alla fall av musiker, musikskribenter och skivsamlare.
Den artist som är mest förknippad med Bacharach är naturligtvis Dionne Warwick. Bacharach/David skrev sånger direkt för henne och producerade flera album. Hon är bra, förstås, men lite för sval för min smak. Bacharach själv gjorde fina versioner på sina kriminellt negligerade soloalbum men frågan är om inte brittiska Rumer gjorde några av de allra bästa på hennes coveralbum från 2016, ”This girl’s in love”. Hennes utsökta röst och sublima känsla för sångernas nyanser påminde om Karen Carpenters insjungningar på 70-talet. Också de alldeles lysande.
Warwick och Rumer är knappast ensamma, tvärtom har otaliga känt sig manade att tolka de outslitliga melodierna. De flesta gjorda av anonyma musiker och sångare och utgivna på lågbudgetalbum med titlar som ”Non-stop Bacharach, Sixteen of Burt Bacharach’s big hits played by The Sunset Festival Orchestra”. Här i Sverige har exempelvis Gals & Pals och Bengt Hallberg gett ut album med covers.
Det märkliga är att jag aldrig någonsin hört en dålig cover på en Bacharach-låt. De är så tidlösa, eleganta och välkomponerande in i minsta mikrodetalj att de uppenbarligen är omöjliga att misslyckas med.
Jo, vid närmare eftertanke finns det en hel del vokalister och instrumentalister på jazzscenen som gjort dåliga Bacharch-covers. Men då beror det enbart på att de i någon slags missriktad ambition att vara konstnärliga och unika bara snuddat vid originalmelodierna och istället hittat på egna grejer.
Jag har otaliga av dessa coveralbum på vinyl, alla inköpta på loppisar. Många av dem i flera exemplar, dels för att jag inte har riktig koll på den egna skivsamlingen, dels för att jag inte kan motstå lusten att köpa dem för en billig penning. Jag blir ju personligt ledsen och förlämpad varje gång jag hittar en Bacharach-platta i loppisarnas skivbackar, de är ju inte där de hör hemma, och måste ta med dem hem och pyssla om dem lite.
Jag har också en Spotify-lista med Bacharach-covers. 2020, då jag senast uppdaterade den, var det 364 låtar (med en speltid på 23 timmar och 46 minuter). 158 av dem är versioner av ”Alfie”, hans kanske – jag är väldigt osäker här – allra bästa komposition.
©Dan Backman 231009
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera