Esbjörn Svensson: Home.s. (ACT/Naxos, 2022)
Det finns frågetecken kring detta postumt utgivna album med pianisten, kompositören och EST-medlemmen Esbjörn Svensson (1964-2008). Var och när spelades det in? Och av vem? Var det hans avsikt att det skulle ges ut som ett solopianoalbum? Eller var det dokumentation av ett pågående arbete? Vad var skrivet på förhand och vad var improviserat?
Några av de troliga svaren som hustrun Eva Svensson och ljudteknikern Åke Linton – som brukade ses som den fjärde medlemmen i EST – kommit fram till är att det spelades in av Esbjörn Svensson själv hemma i källaren, bara veckor innan han så tragiskt omkom i en dykningolycka för tjugofyra år sedan.
Om det var hans avsikt att inspelningarna skulle ges ut kan vi bara gissa oss till, men när de nu finns här – efter att de legat ohörda på en hårddisk i tio år – låter det ändå så färdigt att det, oberoende upphovsmannens intention, förefaller vara ett riktigt beslut att ge ut dem. Inte minst för att det fortfarande finns ett stort intresse för allt som har med Esbjörn Svensson och EST att göra. Att utgivningen på det tyska bolaget ACT, med många svenska jazzakter i sin katalog, åtföljs av lyssnings-sessioner, film och bok senare i vår förvånar föga.
Så hur låter det? Tja, inte som Esbjörn Svensson Trio i alla fall. Det var ju med det stilbildande EST han vann den riktigt stora publiken. På och utanför jazzklubbarna, nationellt och internationellt. Det var en riktig framgångssaga: förutom att få jazzfolkets oförbehållslösa kärlek fick trion status som bandet för alla rockmänniskor som inte trodde sig gilla jazz.
På albumet – med kryptisk titel och intetsägande omslag – kan man notera hur Esbjörn Svensson, utan kompisarna Dan Berglund och Magnus Öström, tar ut svängarna på ett delvis annat sätt. Hur han låter pianospelet omväxlande svälla ut i något som närmar sig den klassiska musikens pianokonserter, omväxlande vända sig inåt i en vackert jazzig melankoli som, med vetskap om hans bortgång, förlänas en gripande sorgkant.
Esbjörn Svenssons intresse för den klassiska musiken var allomvittnat och det är intressant att höra hur skarvlöst han här växlar mellan de båda musikaliska språken. Det kan ske i en och samma låt eller vara renodlat, som i den fina ”Zeta”, där han nästan eliminerat jazzen och improviserar fram en slags etyd.
Jag, och många med mig, har sett fram emot det här albumet, ändå infinner sig en viss besvikelse i mötet med dessa efterlämnade namnlösa låtar, nu lite pretentiöst döpta efter det grekiska alfabetets nio första bokstäver. Jag tycker mycket om de nästan stillastående partierna, där andningen blir lugn och löpningarna över tangenterna mjuknar, men han tappar mig i de mer hetsigt expressiva delarna. Det musikhistoriska värdet är betydande men – och här kan man dra en parallell till Keith Jarretts solokonserter – det finns en brist på konkretion i det musikaliska uttrycket. Kanske är det skisser ändå?
©Dan Backman (rec publ i SvD 221120)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera