Åke Göransson, Inge Schiöler: Liljevalchs, Stockholm, 2022
Göteborgskoloristernas verk utgör en viktig men idag inte så ofta uppmärksammad del av den svenska konsthistorien. Att Liljevalchs nu visar två av dess främsta företrädare, Åke Göransson (1902-1942) och Inge Schiöler (1908-1971), kommer därför som en trevlig överraskning.
Det är inget jubileum som ska firas, ingen konsthistoria som ska korrigeras. Det räcker gott och väl att det var länge sedan de båda visades i så stora och fina presentationer som nu. För det ska sägas omgående: detta måleri som lägger så stor vikt vid färgen lyfts fram på ett mycket fint sätt i Wingårdhs strama, gråa konstbunker. Hur mycket jag än gillar det ”gamla” Liljevalchs är det som att ljuset och rymden i de nya salarna blåser bort allt konsthistoriskt damm och uppenbarar ett måleri som med sin lika starka som känsliga kolorit behållit sin relevans.
Kopplingen till det lite luddiga begreppet Göteborgskolorism – dit också Ragnar Sandberg och Ivan Ivarson räknas – går inte att undvika men här handlar det mer om två särpräglade konstnärskap i egen rätt. Två levnadsöden förenade i konsten men även i diagnosen schizofreni och långa perioder på mentalsjukhus.
Karriären tog lite olika vägar. Schiöler var under sin levnad flitigt utställd och sålde periodvis mycket bra. Göransson försörjde sig som frisör och sålde inte en endaste tavla under sin korta levnad. Den framgång och erkännande som skulle komma fick han inte uppleva.
Det finns många historier att berätta. Några finns med i Pontus Hjorts fina film om Åke Göransson, som visas i ett litet uppbyggt rum mitt i utställningssalen. Andra återberättas av Lars Lerin, både kännare och samlare av konstnärerna, i en lika personligt som insiktsfull katalogtext om Inge Schiöler.
Av allt det som sagts och skrivits om Göransson är den både bästa och mest tragiska historien den om hur läraren och konstnären Arne Stubelius vid ett besök hos konstnärens mor upptäckte den stora mängd ihoprullade målningar som knölats ner i kökssoffan. Det är ett av den svenska konsthistoriens mest spektakulära fynd och ledde till konstnärens första utställning 1941. Göransson var då sedan länge intagen på Lillhagens mentalsjukhus.
Åke Göranssons motivvärld var begränsad till den lilla lägenheten i stadsdelen Landala, som han delade med sin mor och en yngre bror, och utsikten därifrån. Ibland målade han sig själv och modern. Och Inga, kvinnan han åtrådde och fick barn med men inte kunde upprätthålla någon relation med. Än mindre ta hand om sitt barn.
Göransson målade inte för att ställa ut och sa att det bara var studier – tavlorna skulle han göra senare – och talade kryptiskt om ”färgformen”. Utställningens kommissarie, Isak Nilson, försöker förklara det i ett katalogförord som ”en koncentrerad fördjupning av färgen genom formen”. Att det inte finns något insmickrande eller manierat med dessa nerviga, stundtals ångestladdade, målningar är däremot lätt att se. Uttrycket är direkt och sprunget ur en nödvändighet att få dem gjorda.
Jämfört med Åke Göranssons begränsade motivvärld hade Inge Schiöler vidare vyer när han i otaliga målningar gestaltade Bohuslän. Från ytterskärgården till inlandets fält och skogar. Först med en ganska nedtonad palett, sedan med en gräll och fränt uppskruvad kolorit och ett högt arbetstempo. Det berättas om hur han snabbt kunde fånga ett motiv från alla väderstreck.
Schiöler vårdades för schizofreni mellan 1933 och 1960. Hans konst visades på flertalet utställningar men själv var han overksam fram till början av 1940-talet, då han började teckna med oljekrita på toalettpapper. På utställningen finns några fina inramade exempel på detta.
Han kom succesivt tillbaka till konsten och kunde efter 27 år lämna sjukhuset för en stuga på Sydkoster där han mot alla odds återupptog sitt utomhusmåleri med full kraft. Det är en mer lyckosam historia att berätta än den om Åke Göransson.
©Dan Backman (rec publ i SvD 221113)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera