The Unthanks: Sorrows away (Rabble Rouser/Border, 2022)
The Unthanks har under årens lopp blivit något av en musikalisk institution. Med rötter och bas i nordöstra England, den del som går under namnet Northumberland, har den närodlade folkmusikgruppen med systrarna Rachel och Becky Unthank enträget och framgångsrikt jobbat på att skapa starka band till sina fans och stärka sitt oberoende gentemot musikindustrin. Detta genom att ta hand om skivproduktionen från ax till limpa, arrangera egna festivaler och veckoslutskurser i folksång. Aktiviteter som delvis fick ta en paus när pandemin härjade som värst.
Gruppen har alltid jobbat med projektbaserade sidospår – som ”Diversions”-serien och de ljuvliga tolkningarna på ”The songs and poems of Molly Drake” från 2017″ – så ”Sorrows away” kan sägas vara det första regelrätta Unthanks-albumet sedan 2015 års ”Mount the air”.
Även om flertalet spår på albumet är traditionella sånger från Northumberland har det som alltid läckt in influenser från alla möjliga håll; progressiv rock, folkrock, jazz, minimalism, konstmusik. Allt filtrerat genom systrarnas lika oförställda som särpräglade röster, dimmiga och sträva på samma gång, och den slags stämsång som präglats av att växa upp i en folkmusikfamilj. Dialekten och de snygga vintageklänningarna inte att förglömma.
Albumtiteln antyder en något lättsammare sinnesstämning än vad man lärt sig förknippa med gruppen. Men, som de själv skriver på hemsidan, det finns ingen anledning till panik då det allvarsamma anslaget och de sorgesamma berättelserna fortfarande finns med. Inte för inte är det konstfullt gestaltade vemodet och det ödesmättade stämmningsläget deras adelsmärke. Det är sedan gammalt och ligger lika mycket i texterna som det musikaliska.
Mycket känns igen, som den folkmusikfärgade Steve Reich-minimalismen i ”The great silkie of Sule Skerry” och ”The royal blackbird”. Inte heller är Niopha Keegans violin och Lizzie Jones trumpet att ta miste på.
Det som känns mest nytt och piggt denna gång är den relativt raka folkrock som präglar ”The old news” och ”Sorrows away (love is kind)”. Den förstnämnda är nyskriven och har ett mjukt driv i närheten av Fleetwood Mac. Den andra en traditionell sång framförd som en country-stunsig vals med piano och fiol. Infallsrikt arrangerad, med ständiga stopp, och framsjungen av systrarna med den slags charmerande direkthet de utvecklat till stor konst.
Ibland kan det bli lite stillastående och utdraget. Som den irländska folksången ”My singing bird”. Med inledande ackompanjemang av en kyrkorgel modell mindre skulle det kunna vara The Unthanks egen ”Amazing grace”. Men när den sedan följs av den pastorala ”Waters of Tyne” blir allt sådär jättebra igen. Med fågelsång och ljudet av porlande vatten låter det som något väldigt fint mellan en söt folkmelodi och Paul McCartney på sitt innerligaste humör, tänk ”Blackbird”.
©Dan Backman (rec publ i SvD 221028)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera