kritik sedan 1993

The Beach Boys: Tivoli Köpenhamn 24 juli 2001

Man kan definitivt ha blandade känslor inför den upplaga av The Beach Boys som just nu är ute på en världsturné. Endast Mike Love och Bruce Johnston kan kallas för äkta kaliforniska strandpojkar, och av dem båda är det bara Mike Love som varit med från starten 1961.

Värst är förstås att ingen av bröderna Wilson är med, fast det visste man redan innan: Brian Wilson, den konstnärliga motorn bakom bandet, drog sig undan allt vad regelbundet turnérande heter redan 1965, Dennis och Carl är döda sedan flera år tillbaka.

Blandade känslor kan man också ha inför den ensidigt nostalgiska exploatering av surfepoken som präglat allt som bandet gjort sedan början på åttiotalet. För den som upptäckt Beach boys (läs Brian Wilsons) obskyra och konstnärligt avancerade sidor är det tragiskt att höra samma publikfriande låtar vevas runt år efter år.

För merparten av alla de tusen danskar och skåningar som fyllt varje skrymsle och vrå av Tivoli spelar det förstås mindre roll vilka som står på scenen, bara det låter som på greatest hits-samlingen man har hemma. Att Al Jardine och Brian Wilson gör egna turnéer spelar ingen roll.

På Tivoli var det lediga hawaiiskjortor och gasen i botten från första början. Både på och nedanför scenen. Inga spektakulära scenupptåg, inga överraskningar, bara hit efter hit efter hit. Mot slutet blev det rena rama familjeföreställningen då Johnstons och Loves barn fick vara med på scenen.

Bandet var förstås amerikansk superkompetent, både vad gäller det instrumentala som det vokala, även om den karaktäristiska stämsången nästan helt lyste med sin frånvaro och det ursprungligen så charmigt spretiga soundet fetats till och slätats ut.

Mest av allt framstod de som ett jätteduktigt men extremt osexigt coverband, känslan av att det stod två reliker från sextiotalet på scenen ville liksom inte infinna sig. Själva gjorde de inte heller någon större affär av sig själva eller sin historia: att bandet i år firar fyrtioårsjubileum sades det knappast något om.

Den musikaliska behållningen hängde helt och fullt på vilka låtar som spelades. Surfer girl och Don´t worry baby fick mig att rysa av välbehag, Cottonfields och Kokomo att rysa av förfäran.

Symptomatiskt var att nästan alla låtar var hämtade från sextiotalet och att Mike Love skämtade bort Good vibrations med tal om bjällror, rökelse och lavalampor. Den än mer utflippade uppföljaren Heroes and villains vågade de sig inte på.

Bröderna Wilson nämndes knappt men tillägnades varsin låt. Att göra något mer hade antagligen känts fel men innebar samtidigt ett förtydligande av det faktum att Love och Johnston (utan att förringa deras ursprungliga input) kan sägas profitera på den låtskatt som Brian Wilson försett dem med.

Som den Brian Wilson-fanatiker jag är kan jag inte annat än hata det, djupt och innerligt, samtidigt som jag måste erkänna att gubbarna bjuder på förbaskat bra sommarunderhållning.

©Dan Backman Rec publ i SvD 010726

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: