George Martin: Produced by George Martin, 50 years in recording (EMI, 2001)
Den engelska producenten George Martin är för evigt förknippad med en speciell grupp: The Beatles. Han producerade nästan alla deras inspelningar och bidrog till deras musik på alla möjliga sätt. Att kalla honom för en viktig kugge i det maskineri som gjorde dem till världens bästa popband är inte alls överdrivet. Att kalla honom för världens kändaste skivproducent är inte heller fel. I England anses han som så viktig att han förärats titeln Sir George Martin.
I år firar George Henry Martin 75 år som människa och 50 år som producent. För att uppmärksamma detta har hans skivbolag gett ut en ambitiös cd-box med exempel på många av hans olika produktioner, samlade på sex cd-skivor. Den tidigaste inspelningen är från 1951, den senaste från 1998.
Studerar man den digra låtlistan inser man snabbt att Martins musikaliska historia – som producent, kompositör och arrangör – utgör ett stycke musikhistoria även i mer allmän mening. Sir George har producerat en hel del, mycket mer än Beatles. Från easy listening och lättare klassisk musik till jazz och pop. Från skojmusik med Peter Sellers och Rolf Harris till säckpipor och Goldfinger. Från America och London philharmonic orchestra till Cleo Laine och Celine Dion.
Att han skulle bli världens kändaste skivproducent var ingalunda en självklarhet. När han som tjugofyraåring anställdes som chefsassistent på skivbolaget Parlophone såg han det som ett tillfälligt inhopp. Själv var han mera inne på att bli kompositör. Nu blev det inte så, men skulle inte Brian Epstein presenterat honom för fyra killar från Liverpool 1962 hade han antagligen inte blivit ihågkommen mer än i de initierades kretsar.
När George Martin kom till Parlophone 1951 fanns inte vinylskivan, inte heller flerspårsbandspelarna som kunde möjliggöra inspelningar som var mer än dokumenterande (det här var en tid då idealet var att efterlikna ett levande konsertljud). Hans producentgärning är alltså historisk även ur en teknisk aspekt: inte alla har varit med från tiden då musiken graverades direkt på en lackskiva till dagens digitaliserade inspelningsteknik.
Inte bara tekniken var annorlunda, femtiotalets musikindustri var något helt annat än idag. Ungdomskulturen hade ännu inte uppstått och några egentliga musikidoler fanns inte. Vad som fanns var en mängd orkestrar och en mängd vokalartister. De flesta anonyma.
I och med den lyckosamma lanseringen av Beatles och den uppsjö av Liverpool-artister som kom i kölvattnet – det som skulle gå under beteckningen det brittiska popundret – förflyttades fokus från den gamla varierade men anonyma populärmusiken till den nya mer enhetliga och personfixerade popmusiken.
Allt förändrades, även producentens villkor. Tekniken förfinades och nya förut ohörda ljud blev plötsligt möjliga att realisera. Beatles-mästerverket Sgt. Peppers lonely hearts club band kom särskilt att stärka producentens roll och ställning i den kreativa processen.
Efter att Beatles splittrats 1970 kunde Martin välja och vraka bland anbud från båda sidor av Atlanten. Några nya oslipade diamanter – som killarna från Liverpool – hittade han aldrig, snarare kom han att ägna sig åt att finslipa redan etablerade artister och grupper och att cementera sin egen roll som den vuxnaste och mest gentlemannamässiga producenten i popmusikens historia.
Att hans producentgärning mer gått ut på att realisera artistens visioner än sina egna ter sig självklart.
I George Martins ljudvärld är det nästan alltid mjukt och fint och kultiverat. Som en thébjudning med fina och kultiverade människor. Vill man gå vidare i denna tankegång kan man även påstå att han kan vara förskräckligt tråkig och anonym. På boxen finns smöriga spår med Neil Sedaka och Kenny Rogers som med all önskvärd tydlighet visar hur illa det kan gå.
Å andra sidan finns det många exempel på ljudmässigt nytänkande. Speciellt med Beatles: tveklöst har han varit högst behjälplig när gruppens experimenterande som mest.
Vad man än tycker eller tänker om George Martin och hans thé och scoones-doftande produktioner så torde ingen kunna ifrågasätta hans ställning i den populärmusikaliska historien. Knappast heller hans utvecklade känsla för såväl detaljer som helhet. Törs man tippa honom som framtida mottagare av Polarpriset?
Tio jättetrevliga George Martin-produktioner. Från 1952 till 1982:
1. Sidney Torch & His orchestra: Coronation scot (1952)
Lysande exempel på en typ av melodiradiomusik som inte finns längre. Orkesterstycket är en hyllning till ett ånglok och samtidigt signaturmelodi till BBC-deckaren Paul Temple. Vackert och energiskt som tusan.
2. Eve Boswell with Glenn Somers and His Orchestra: Pickin´ a chicken (1955)
Lättsam vokalmusik av bästa märke. Eve Boswell var från Sydafrika och en i raden av femtiotalets vokalartister som idag är helt bortglömda. I Sverige gjordes den här typen av musik av sångerskor som Lill-Babs och Siw Malmqvist.
3. Peter Sellers & Sophia Loren: Goodness gracious me (1960)
Med Peter Sellers gjorde George Martin uppfinningsrik skojmusik, idag något daterad och studentikos. Den framgångsrika duetten med Sellers och Sophia Loren gjordes i Sverige av Hasse Alfredsson och Britta Borg.
4. Billy J. Kramer with The Dakotas: Do you want to know a secret (1963)
Lennon/McCartney sparade inte alla låtar till sig själva. En del gav de bort. Förutom den ovanstående (och andra med samma grupp) finns det på Martin-boxen ytterligare exempel med The Fourmost och Cilla Black.
5. The George Martin orchestra: Ringo´s theme (This boy) (1964)
George Martin var även aktiv som orkesterledare. På den här underbara instrumentala versionen av This boy förvandlar han sig själv till en vit, smal och intellektuell Barry White. Om det nu är möjligt att tänka sig något sådant.
6. The Beatles: In my life (1965)
Beatles är endast representerade med tre spår i boxen. Förutom denna sparsmakade pärla från Rubber soul (med barockt pianospel av George Martin) hittar man Please please me och I want to hold your hand.
7. Cilla Black: Alfie (1966)
George Martins produktion av Bacharach-klassikern Alfie står sig väl även i jämförelse med Dionne Warwicks originalinspelning. Musik blir faktiskt inte så himla mycket bättre än så här.
8. John Williams: Sans souci (without a care) (1973)
Gitarristen John Williams är främst känd för tolkningar av klassisk musik. Den underbart vackra Sans souci är mer poporienterad och visar tillsammans med The Pepperland suite kompositör Martin från hans bästa sida.
9. America: Tin man (1974)
En bortglömd trio i kölvattnet på Crosby, Stills, Nash & Young. Snygga vokalstämmor och finfina melodier. Janet Jackson har stulit melodier (Lets wait awhile) och samplat dem (Someone to call my lover).
10. Paul McCartney: Ebony and ivory (1982)
Pålles duett med Stevie Wonder har oroväckande hög sirapshalt men är ändå så fullpackad med attraktiva melodislingor att det inte går att värja sig. Martins produktion åkallar såväl Beatles som Wonder.
©Dan Backman Artikel publ i SvD 010825
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera