40 år med The Beach Boys (2001)

av Dan Backman, 15 juli, 2001

I år (2001) är det 40 år sedan bröderna Brian, Carl och Dennis Wilson, kusinen Mike Love och kompisen Al Jardine för första gången gick in i en inspelningsstudio. Påhejade och övervakade av brödernas pappa Murry spelade de in sin debutsingel; en låt om det ljuva surflivet i Kalifornien. Surfin’ blev ingen jättehit men var en ändå, för att uttrycka sig försiktigt, en våg kraftfull nog att surfa vidare på.

40 år är en lång tid, extremt lång för ett popband. Att Beach boys överlevt är ingalunda självklart, snarare tvärtom (om de överlevt som fysiskt existerande grupp kan förstås diskuteras, av originalsättningen återstår idag endast Mike Love).

Sedd i backspegeln framstår gruppen både som konstig och missförstådd. Konstig för att den samlade produktionen är så motsägelsefull, missuppfattad för att så många bara känner till, eller bara brytt sig om, den ensidiga bilden av ett surfigt och soligt 60-tal på den amerikanska västkusten.

Verkligheten är som vanligt en annan, svårfångad och subjektiv och aldrig riktig begriplig. Exempelvis var det bara en av bröderna (Dennis) som surfade. Brian, som skrev låtarna, var rädd för vattnet och stannade hellre på stranden (allra helst satt han hemma på sitt rum och skrev musik).

Ger man sig på att dekonstruera Beach Boys, plocka isär och detaljstudera, hittar man förvisso det enkla och allsångsvänliga, men även det gåtfulla och undflyende. Det räcker med att lyssna ordentligt – riktigt ordentligt alltså – på introt till California girls för att upptäcka att Brian Wilsons musik rymmer en ödesmättad tveksamhet som inte riktigt borde finnas där. Den finns i orkestreringen, den finns i ackorden, den finns i mellanrummet mellan sektionerna.

Introt är inte långt, bara 25 sekunder, men starkt nog att leva sitt eget liv. Det är som om pop, jazz och konstmusik intuitivt förenats i en viktlös symbios.

Se det som en introduktion till det som man skulle kunna kalla den esotoriska sidan av Beach boys. Se det som en introduktion även till den här texten: en ambitiös och överspänd hyllning till Brian Wilson, ett av popmusikens stora genier.

Egentligen så har man aldrig kunnat tala om Beach Boys som en enhet. Sant är att familjebanden alltid varit starka – ibland förlamande starka – ännu mera sant är att det redan från början funnits en traumatisk konflikt mellan visionären Brian, som skrev, arrangerade och producerade allt material, och de övriga som var besatta av kommersiell framgång och bara ville ha lättsmälta låtar om surfingbrädor, high school-tjejer och snabba bilar. Inget konstigt och konstnärligt.

Att upptäcka den inte fullt så vackra baksidan av gruppens välkammade frisyrer och randiga, välstrukna skjortor är lite som att se en film av David Lynch där den amerikanska småstadsidyllen krackelerar och visar sig rymma bisarra och ondskefulla krafter.

För familjen Wilson manifesterades detta främst i pappa Murry, en frustrerad, råbarkad och våldsbenägen man som inte drog sig för att slå sina söner (Brian hävdar att fadern orsakade hans dövhet på ena örat). Sina egna ouppfyllda musikerdrömmar förverkligade han genom att påta sig rollen som manager och förläggare och diktatoriskt styra sönernas grupp in i en stenhårt kommersiell bana.

Det finns annat som liknar en David Lynch-film: gruppens nästan löjligt propra yttre som inte så sällan fick bögfjolliga övertoner, Dennis utsvävande liv och samröre med Charles Manson, Brians excentriska vanor, hans måttlösa bruk av LSD och efterföljande psykotiska perioder.

Lägger vi sedan till Murrys försäljning av rättigheterna till Brians alla sånger (mot hans vilja) och uppdykandet av Dr. Eugene Landy (en ökänd hjärnskrynklare som skulle rädda Brian undan sinnesjukdom, knark och övervikt) så har vi också stoff till en riktigt dålig såpa.

Det finns liksom något oförlöst med Beach Boys. Något stelt och märkligt. Jämfört med Beatles var de – Dennis undantagen – loosers från början till slut: Beatles var snyggare, knarkade coolare, mediterade bättre och sa roligare saker till journalisterna.

Även Brians musikaliska genialitet är lite mysko: enligt egen utsago har han kopierat, i tur och ordning, Four Freshmen, Chuck Berry och Phil Spector. Det fantastiska är att det stämmer: från vokalkvartetten Four Freshmen fick han sångstämmorna, från Chuck Berry rockmusiken, från Phil Spector produktionstekniken, ljudet och melodierna (inte bara det: han använde sig till och med av Spectors musiker och studior).

Det ännu mer fantastiska är att Brian inte bara lyckats göra något helt eget utan att han överträffat sina förebilder (Beatles var inga förebilder, de var konkurrenter). Kopierandet blev hans paradoxala väg till originalitet.

Den Beach boys-epok som är intressantast ur en musikalisk synvinkel sammanfaller med en extremt kreativ period i popmusikens historia. När Beach Boys i maj 1966 ger ut Pet sounds – ett album som med tiden kommit att bli hyllat som ett av världens bästa någonsin – sker det samma år som Beatles släpper Revolver, samma år som Bob Dylan släpper Blonde on blonde och samma år som The Mothers of Invention (ledda av Frank Zappa) debuterar med Freak out!.

Främst är det vita artister som flyttar fram gränspositionerna (den svarta musikscenen är vid denna tid koncentrerad kring hitfabriken Motown och, James Brown möjligen undantagen, inte alls lika intressant).

För Beach Boys följdes den konstnärliga framgången dessvärre av ett kommersiellt bakslag. Efter den bästsäljande och kritikerhyllade singeln Good vibrations föll det mesta ihop. Brian drunknade i sin egen musikaliska genialitet när skivbolaget och gruppen (som ju också var hans familj) inte förstod vad han höll på med och istället för de fragmentariska låtar han presenterade för nästa album (det legendariska outgivna Smile) ville ha fler lättbegripliga hits.

När Beatles framåt sommaren 1967 sände positiva chockvågor över hela världen med Sgt. Peppers lonely hearts club band blev Beach Boys över en natt urtöntiga och ohippa. Smiley smile, som var det stympade och omarbetade resultatet av de ofullbordade Smile-sessionerna gjorde de flesta grymt besvikna och den efterföljande Wild honey uppfattades bara som lam och tam. Att det var Beatles som hade vunnit den konstnärliga och kommersiella striden grupperna emellan var helt klart.

Under hela sjuttiotalet fortsatte Beach Boys att producera lp-skivor. Brian tappade sin kreativa låga och överlät det mesta till de andra, även om han med jämna mellanrum fick ur sig något genialiskt.

Också under åttiotalet kom nya plattor, men mest handlade det om en aldrig sinande ström av samlingsalbum och greatest hits-turnéer (utan Brian, som låg hemma i sängen och åt sötsaker och hamburgare).

Nittiotalet har för Beach Boys del enbart handlat om att casha in på gamla bedrifter medan Brian gjort några delvis utmärkta soloutspel och, inte minst, en hel del märkliga intervjuer. Andres Lokko skrev så här i en intervju publicerad i det sista numret av tidningen Pop (november 1999): ”Brian är döv på ena örat och pratar konstant ur ena mungipan, som om halva hans ansikte vore förlamat. Han hör allt i mono. Han är inte kapabel att småprata, han svarar inte på följdfrågor, han uppfattar dem nog inte ens. En mening som innehåller två frågeställningar gör honom förbannad”.

Framför allt har nittiotalet inneburit ett förnyat intresse för det mästerliga albumet Pet sounds, som 1993 gavs ut i remastrad form på cd och 1997 i en box med mono- och stereomixar och alternativa tagningar. Grotesk överkurs förstås, även om allt, från formgivning och text till musikaliskt innehåll, är så föredömligt att jag faktiskt inte kan komma på en enda invändning. I sammanhanget bör också boxen Good vibrations, thirty years of The Beach Boys lyftas fram.

Även om Pet sounds och den outgivna Smile representerar höjdpunkten i Beach Boys-sagan så kan man så här i efterhand konstatera att mycket av det som gjordes från 1967 till sjuttiotalets slut är riktigt bra. Killarna ser visserligen ut som tvättäkta skäggmiffos, men det gjorde också många andra under detta decennium så det ska inte hållas emot dem.

När Brian stängde dörren till sitt sovrum fick de andra skärpa till sig. Det fanns liksom inget annat att göra om man ville fortsätta som grupp. Dennis Wilsons Forever (från Sunflower) och Bruce Johnstons Disney girls (från Surf´s up) är två lysande exempel på detta.

Av de 13 album som gjordes mellan 1967 och 1979 är det framför allt Smiley smile, Friends, 20/20, Sunflower, Surf´s up och The Beach Boys love you man ska kolla upp. De andra är mest konstiga hopplock.

Hur man än vrider och vänder på Beach boys-katalogen är det ändå åren 1966/67 som är intressantast. Det är då som Brian Wilsons kreativa stjärna lyser som klarast, manifesterat i Pet sounds (där han slutligen gick om sin läromästare Phil Spector), singeln Good vibrations (världens första popsymfoni i singelformat) och det ofullbordade lp-projektet Smile (som dessvärre gjorde honom galen).

Vill man så går det att se tiden från gruppens bildande 1961 fram till utgivandet av Pet sounds 1966 som ett enda långt förspel – med något så ovanligt som en i stort sett linjär utvecklingskurva – och tiden efter, ända fram till den dag som i dag är, som ett långsamt avklingande. Åsikten är inte okontroversiell men ger enligt min mening den mest sanningsenliga bilden.

Själva juvelen i lotusblomman (för att travestera det mest centrala mantrat i den tibetanska buddhismen, det passar liksom här) är förstås Smile.

Grunden var redan lagd med Good vibrations och skulle fullbordas med ett album som enligt Brian själv skulle bli en ”teenage symphony to God”. Exakt vad han avsåg med detta är inte så lätt att veta, vilket för övrigt inget från denna drogindränkta tid är.

Vad vi vet är att Brian arbetade intensivt med projektet hösten 1966 och en bra bit in på det nya året. Han gjorde det tillsammans med sin nyfunne samarbetspartner Van Dyke Parks och en uppsättning studiomusiker han sedan länge haft ett fruktbart samarbete med.
Uppfyllda av framgång, LSD och gudomlig inspiration (ja, faktiskt) experimenterade Brian och Van Dyke Parks med det mesta. Traditionella låtstrukturer lämnades, texters begriplighet likaså.

Arbetstempot var högt och oberäkneligt. Tagningar, versioner och arrangemang förkastades, nya spelades in. Oändligt stor möda lades ner på att få allt att stämma, perfektionen tycks ha varit närmast absurd. För de inblandade måste det ha varit som att färdas framåt i ett okänt landskap utan att veta vad som skulle hända i nästa moment, bakom nästa krök. Slagverkaren Hal Blaine har berättat att inspelningarna kunde vara allt från en kvart till 6-7 timmar. Man kunde aldrig på förhand veta.

Förvirrat var även skivbolaget som, ivriga att kapitalisera på framgångarna för Good vibrations, planerade att ge ut plattan redan till julen 1966. Fyrahundratusen omslag trycktes men kom aldrig till användning.

Historierna om detta, popmusikhistoriens kanske mest mytiska album, är många och märkliga. Märkligast, och mest talande av dem alla, är den om inspelningen av Mrs. O´Leary´s cow (avsedd att symbolisera elden i en svit om de fyra elementen). Med brandhjälmar, som alla musiker anbefalldes att bära, ljudeffekter och brända vedklabbar i studion, sökte Brian åkalla eldens makter för en musik som än idag behållit sin märkligt lekfulla, men samtidigt skrämmande laddning.

När det dagen efter utbröt en riktig brand i ett hus mittemot studion, och lite senare en hel rad med bränder, blev Brian så uppjagad att han förstörde de inspelade banden av rädsla för att det var dem som utlöst bränderna (några band klarade sig tack och lov).

En bit in på nyåret började Brian tappa greppet om projektet. Samarbetet med Van Dyke Parks gnisslade och de övriga i bandet, särskilt Mike Love, var minst sagt oförstående inför vad de fick höra.

I maj 1967 gav Brian själv upp och lade Smile på hyllan. Det som börjat så storstilat hade förvandlats till ett pussel som inte ens Brian själv kunde – eller ville – avsluta. Frågan var om ens han själv visste vad som var fullbordat eller ofullbordat. Vad som var lyckat eller misslyckat. Var det skulle börja och sluta.

I dokumentären Endless harmony minns han det så här: ”Jag slängde alltihop. Jag tyckte det var olämplig musik för oss”.

Även om Smile aldrig kom ut i sin helhet spred sig piratkopierade kassetter (senare cd) ut i världen. Först i ringa omfattning, under nittiotalet i större, även om det fortfarande är svårt att komma över musiken. Förvirringen var – och är – stor rörande vilka versioner som var fullbordade och vilka som bara var repetitioner. Lika stor förvirring råder kring låtarnas inbördes placering.

Det enda konkreta som finns att tillgå – Brian själv har aldrig varit till någon hjälp – är den låtlista han lämnade till skivbolaget i december 1966.

För den som blivit intresserad och själv vill bilda sig en uppfattning om hur det låter finns det olika vägar att gå. Dels kan man leta efter någon av alla de bootlegs som finns, dels kan man plocka hem fragment från internet (finns som mp3-or). Vad man också bör göra är att leta upp de nya versioner som dykt upp på senare Beach Boys-plattor. Wind chimes, Heroes and villians, Good vibrations, Wonderful, Vege-tables dök upp på Smiley smile, Surf´s up på Surf´s up, Our prayer och Cabinessence på 20/20. På boxen Good vibrations, slutligen, finns trettio minuter Smile som aldrig tidigare utgivits officiellt.

Självklart räcker det inte och gång på gång har Capitol deklarerat att en Smile-box är på väg, bara för att strax därefter dementera. Bäst vore att göra som Don Was och Todd Rundgren föreslagit: ge ut rubbet på cd-rom så att var och en kan sätta ihop det efter eget tycke. Hur postmodernistiskt och interaktivt skulle inte det vara?

Att här försöka ge en uppfattning av hur Smile låter känns närmast omöjligt. Och lite dumt. Brian själv har talat om humor och andlighet. Andra har talat om hur musiken skildrar den amerikanska urkulturen, speciellt den kaliforniska. Inte skräpkulturen, mera gammal god americana: Vilda västern, landskapet, tåget som plöjer fram över prärien (se det gärna som en reaktion mot den brittiska popkultur som vid denna tid vällde ut över världen).

Det är experimentellt, men inte svårt. Brians fenomenala känsla för melodier är fullständigt intakt. Känslan för arrangemang likaså. Att det är ett verk av en inspirerad konstnär är helt klart: idéer och uppslag flödar fritt.
En viktig kvalitet är bristen på aggressiv manlighet (något som för övrigt karaktäriserar allt som Beach boys och Brian gjort). Om det är specifikt kvinnligt kan man diskutera men här finns i alla fall inget man förknippar med en självhävdande machokultur (som hårdrocken eller hiphopen). Det är inte mesigt, men inte heller hårt. Mera drömskt och lekfullt.

Vill man se det som en symfoni går det bra. Heroes and villians är då det centrum som allt utgår från: här finns det speldoseliknande tema som kommer tillbaka i olika skepnader, ibland under namnet Bicycle rider.
Att dra trådar från Smile till senare års samplingar och fragmentariserade dans- och klubbmusik låter sig väl göras. Den stora, hörbara skillnaden är att det som idag samplas, loopas och bearbetas digitalt då gjordes i realtid av riktiga människor.

Även om Smile till stora delar är ett instrumentalt album lever den högt på de fantastiska texter den unge Van Dyke Parks levererade (de båda var inte gamla, Brian var 24, Van Dyke Parks ett år yngre och väldigt arty farty). Öppningsraderna till Surf´s up kanske inte ser så märkliga ut i tryck men får en fullkomligt magisk lyster genom Brians musik: ”a diamond necklace played the pawn/hand in hand some drummed along/to a handsome man and baton”. Samma sak med den nästan sonett-liknande Wonderful: ”she belongs there left with her liberty/never known as a non-believer/she laughs and stays in the wonderful”.

Många känner inte ens till existensen av Smile medan andra har en vag aning om att det var en av alla dessa skivor som aldrig kom ut. Vissa, som popexperten Hans Olofsson, hävdar att de låtar som dök upp på Smiley smile är ”rejält trista” och avfärdar Smile (som han antagligen inte hört) som ”otaliga timmars inspelningar av fragment” (Pop 3/93). Andra är alldeles besatta. Som rockjournalisten Nick Kent och musikern Sean O´Hagan. Eller som fotografen Max Fredriksson:

– Jag har försökt formulera en teori som går ut på att anledningen till att västerlandet gick åt helvete berodde på att Smile aldrig kom ut men att Sgt. Pepper gjorde det.

Överdrivet? Kanske. Det är sådana slags känslor den här musiken kan väcka.

År 2001, 40 år efter debuten hemma i Hawthorne, är såväl Beach Boys som Brian Wilson fortfarade aktuella. Nya generationer dras till Wilsons tidiga sånger om surfing, brudar och bilar, äldre generationer återvänder i nostalgiska lyckorus.
Några analyserar storheten med Pet sounds, andra gräver djupare och hittar de obskyra Smile-inspelningarna.
Skivbolagen fortsätter att kränga samlingsplattor, men inte sedan 1988 och den vedervärdiga singeln Kokomo (utan någon som helst inblandning av Brian) har något nytt hörts.

Relationen mellan Brian Wilson och Beach Boys (de som fortfarande är i livet) är väl inte problemfri, även om de samsades kring en cd med countrytolkningar av Beach boys-låtar 1996.

Beach boys som turnerande grupp lever vidare genom Mike Love och Bruce Johnston, som har rättigheterna till namnet, och Brian Wilson, som gör sporadiska spelningar med The Wondermints.

Brian tycks fortfarande vilsen. Ofta väljer han fel kompisar och fel kvinnor (hans nuvarande fru Melinda är inget undantag). Fortfarande drömmer han om Phil Spector.

1998 kom cd-n Imagination, en ojämn historia producerad av Brians senaste vän, Joe Thomas. Spår som She says that she needs me, Where has love been och Keep an eye an summer lämnar ingen Wilson-fan besviken men produktionen är bedrövligt stel och tråkig. Samma sak med den självbetitlade solodebuten från 1988, som lider svårt av ett förskräckligt åttiotalsljud.

Brian Wilson live at The Roxy theatre, inspelad förra året, är trevlig och hedervärd men knappast omistlig. Inga Beach boys-gubbar på scenen men bandet som kompar är ytterst kompetent och klarar sig till och med genom de instrumentala spåren från Pet sounds med hedern i behåll (om Brian klarar sina vokala insatser kan däremot diskuteras).

Mest och bäst Brian Wilson för pengarna får man på den Don Was-producerade I just wasn´t made for these times (som också är ett soundtrack till den utmärkta Wilson-dokumentär Was gjorde 1995). Sublima, anspråkslösa, spontana nyinspelningar av Wilson-klassiker som Caroline, no, The warmth of the sun och Wonderful kan man aldrig få nog av.

Orange crate art, från 1995, tillskrivs både Brian Wilson och Van Dyke Parks men är i realiteten ett Van Dyke Parks-projekt med sång av Brian Wilson. Corny americana, inte så mycket mer.

 

 

Beach Boys och Brian Wilson år för år:

1961: Bröderna Brian, Carl och Dennis Wilson, kusinen Mike Love och skolkompisen Al Jardine bildar Carl & The Passions. När debutsingeln Surfin´ släpps har de bytt namn till The Pendletones, senare ändrat till The Beach boys.

1962: Första lp-n, Surfin´ safari, släpps. David Marks ersätter Al Jardine.

1963: Brian hör The Ronettes Be my baby (skriven och producerad av Phil Spector). Upplevelsen är som en närkontakt av tredje graden och får honom att skriva Don´t worry baby  Första amerikanska topp 10-hiten blir Surfin´ USA. Tre lp-skivor: Surfin´ USA, Surfer girl och Little deuce coupe. Al Jardine ersätter David Marks.

1964: Första utlandsturnén. Brian gifter sig med Marilyn Rowell. Fyra lp-skivor: Shut down, vol. 2, All summer long, Beach boys christmas album, Beach boys concert.

1965: Brian bryter ihop under en turné och drar sig tillbaka för att skriva och producera. Tar LSD för första gången. Brian ersätts av Glen Campbell (som i sin tur ersätts av Bruce Johnston). Help me Rhonda toppar USA-listan två veckor. Tre lp-skivor: The Beach boys today!, Summer days (and summer nights!!), Beach boys party!

1966: Pet sounds. Startar ett eget skivbolag, Brother records. Singeln Good vibrations blir deras hittills största framgång. Brian jobbar på uppföljaren till Pet sounds tillsammans med Van Dyke Parks. Först med arbetsnamnet Dumb angel, senare ändrat till Smile.

1967: Smile-projektet havererar i maj (ett år efter starten) men delar av materialet dyker upp i omarbetad form på lp-n Smiley smile, som släpps i september. Träffar Maharishi Mahesh Yogi och släpper ytterligare en lp, Wild honey.

1968: Mediterar. Två lp-skivor: Friends och Stack-O-Tracks.

1969: Dennis umgås med Charles Manson. Bråkar med skivbolaget om obetalda royalties och släpper 20/20.

1970: Brian uppträder med bandet för andra gången på fem år. Fortsatta problem med hörseln på ena örat. Två lp-skivor: Sunflower och Live in London.

1971: Blondie Chaplin ersätter Bruce Johnston. Ricky Fataar tillkommer. Årets lp: Surf´s up.

1972: Släpper Carl & The Passions: So tough. Åker till Holland för att spela in ny skiva.

1973: Släpper Holland och The Beach boys in concert. Murry Wilson dör.

1974: James Guerico ersätter Blondie Chaplin och Ricky Fataar på scenen. Samlingsalbumet Endless summer toppar USA-listan.

1975: Framgångsrika turnéer. Släpper återutgivningar och samlingsalbum.

1976: Den kontroversiella psykologen Eugene Landy kallas in för att få Brian på fötter (men sparkas innan årets slut). Lp-n 15 big ones marknadsförs med kampanjen ”Brian is back”. Dennis arresteras för vapeninnehav.

1977: Släpper The Beach boys love you.

1978: Bruce Johnston kommer tillbaka. Släpper M.I.U. (förkortning för Maharishi international university).

1979: Brian och Marilyn Wilson skiljer sig. L.A. Light album ges ut.

1980: Adrian Baker ersätter Bruce Johnston och Carl Wilson (som försöker sig på en solokarriär). Släpper Keepin´ the summer alive.

1981: Mike Love ger ut en solo-lp.

1982: Carl återvänder till gruppen.

1983: Dennis drunknar. Dr. Landy kommer tillbaka och tar total kontroll över Brians liv.

1984: Spelar in med Frankie Valli & The Four seasons.

1985: Släpper lp-n The Beach boys. Når endast 52 plats på USA-listan.

1986: Dr. Landy sparkas (efter att ha gjort av med miljonbelopp) och åtalas för otillåten användning av droger i sin ”behandling” av Brian.

1987: Spelar in med The Fat boys.

1988: Får en listetta med singeln Kokomo. Brian släpper sitt första, självbetitlade, soloalbum.

1989: Brian försöker få tillbaka rättigheterna till sina sånger som hans pappa sålde 1969. Släpper Still cruisin’.

1990: Pet sounds återutges i remastrad form på cd.

1991: Brians självbiografi, Wouldn´t it be nice, publiceras.

1992: Mike Love stämmer Brian för uteblivna royalties. Släpper Summer in paradise.

1993: Capitol släpper boxen Good vibrations (med bland annat outgivet material från Smile).

1994: Mike Love inkasserar royalties från Brian.

1995: Don Was gör en film om Brian. I anslutning kommer även en cd, I just wasn´t made for these times.

1996: Släpper Stars and stipes volume 1, där bandet tolkar gamla låtar tillsammans med countryartister.

1997: Capitol släpper boxen The Pet sounds sessions. Van Dyke Parks ger ut Orange crate art, Brian sjunger på samtliga spår. Audree Wilson dör.

1998: Carl Wilson dör. Brian släpper solo-cd-n Imagination.

1999: En box med Smile-inspelningar ges ut av bootleg-bolaget Sea of tunes.

2000: Capitol återutger 11 remastrade album på cd. Brian ger en solokonsert i Los Angeles, medverkar även vid en konsertversion av Pet sounds.

2001: 40 år sedan första skivan. Resterande 13 album återutges samtidigt med en dubbel-cd med rariteter. Beach boys (med Mike Love och Bruce Johnston) spelar i Sverige.

 

En alternativ Beach boys-kompilation:

Är det något som det finns för mycket av här i världen så är det samlingar med The Beach boys. De flesta brukar innehålla ungefär samma saker. 20 golden greats, från 1985, är representativ i sin ensidiga fokusering på hitsen och innehåller följande välbekanta spår:

Surfin’ USA, Fun fun fun, I get around, Don´t worry baby, Little deuce coupe, When I grow up, Help me Rhonda, California girls, Barbara Ann, Sloop John B., You´re so good to me, God only knows, Wouldn´t it be nice, Good vibrations, Then I kissed her, Heroes and villains, Darlin´, Do it again, I can hear music, Break away.

Som ett alternativ har jag här satt ihop en egen (kronologisk) samling som istället för att enbart fokusera på det välbekanta också lyfter fram delvis förbisedda sidor av den musik Brian Wilsons gjort för The Beach Boys.

 

1. Surfer girl (från Surfer girl, 1963)
Tidigt exempel på Brians fenomenala förmåga att tonsätta sin egen melankoli. Ett av hans egna favoritspår.
2. Don´t worry baby (från Shut down, vol 2, 1964)
Skrevs efter att Brian hört Phil Spectors Be my baby. En upplevelse som fick honom att flippa ut. Totalt.
3. California girls (från Summer days and summer nights!!, 1965)
Textmässigt superbanal men musikaliskt sett avancerad med oväntade vändningar och en drömsk inledning i två delar.
4. God only knows (från Pet sounds, 1966)
Klassisk popmusik av en katedrals storlek. En av Paul McCartneys absoluta favoritlåtar.
5. Let´s go away for awhile (från Pet sounds, 1966) 
Utsökt, komplex melankoli för vibrafon, träblock och stor studiorkester. Ingen sång men full av starka känslor.
6. I just wasn´t made for these times (från Pet sounds, 1966)
Sorgligt vacker. Upprepandet av textraden ”sometimes I feel so very sad” är ruggigt gripande.
7. Caroline, no (från Pet sounds, 1966)
Allmänt betraktad som en elegi över förlorad oskuldsfullhet. Rör sig makligt framåt, som ett urverk.
8. Fall breaks and back to winter (från Smiley smile, 1967)
Vimsig instrumental. Om humoristisk avantgardism vore en etablerad genre skulle detta vara ett nyckelverk.
9. Good vibrations (från Smiley smile, 1967)
Ett stycke revolutionerande popmusik, omöjlig att bortse från. Skapad med stor möda mellan Pet sounds och Smile.
10. Wonderful (från Smiley smile, 1967)
Som ett barockstycke framfört av tecknade Disneyfigurer. En sömnig väv av sång och och olika klaviaturinstrument.
11. Meant for you (från Friends, 1968)
Vimsigt och sött. Vem som helst hade dragit ut dessa ljuvliga trettio sekunder till flera minuter. Inte Brian.
12. Cabinessence (från 20/20, 1969)
Ett nyckelverk från Smile-epoken. Magisk melodi med banjoklink. Brian: ”the song was about railroads”.
13. All I wanna do (från Sunflower, 1970)
Tung och trög men ändå en förtjusande söt liten kärleksvisa som liksom bara går runt och runt och runt.
15. Cool, cool water (från Sunflower, 1970)
Lika härlig som ett glas kallt vatten. Underbar sång, knarkigt mellanspel och totalt oförutsägbart arrangemang.
16. ´Til I die (från Surf´s up, 1971)
”How deep is the ocean?”. Naiv, ornamental existensialism, som en elegi för speldosa. Kritikerfavorit.
17. Surf´s up (från Surf´s up, 1971)
En av alla tiders bästa låtar, textmässigt och musikaliskt, även om originalversionen från Smile är klart överlägsen.
18. Had to phone ya (från 15 big ones, 1976)
Låter som en bagatell men är i själva verket ett mästerverk i sin intrikata uppbyggnad och naiva uppriktighet.
19. The night was so young (från Love you, 1977)
Vardagliga tankar lagda på en mönstrad, heltäckande matta av orgelackord med hög densitet och bråkiga trummor.
20. I wanna pick you up (från Love you 1977)
Som en underbar vision, saktmodigt virvlande som ett höstlöv. Tröga ackord och gripande sång av Dennis.

Kommentar: Urvalet bygger på officiellt utgivna lp-skivor, alltså inget från Smile. Enbart kompositioner med Brian Wilson inblandad är inkluderade.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 010715