Jim Morrison 1943-1971
Idag (3 juli 2001) är det 30 år sedan Jim Morrison hittades död i ett badkar i Paris. Officiellt dog han av en hjärtattack, inofficiellt frodas betydligt mer spekulativa teorier om vad som egentligen hände.
Den troligast teorin går ut på att han skulle ha tagit en överdos heroin, den minst troliga att han föll offer för samma FBI-konspiration som också ska ha tagit kål på Jimi Hendrix och Janis Joplin (alla tre var 27, alla tre dog inom loppet av ett år). Självklart finns det också de som hävdar att han – ojojoj – aldrig dog.
Jim Morrison hade dragit till Paris när inspelningen av L A Woman var slutförd. Nu skulle han skriva poesi och hitta tillbaka till sig själv och ett mer inspirerat tillstånd. Tiden med The Doors var antagligen slut.
Poesin hade alltid legat honom varm om hjärtat, antagligen såg han sig hellre som poet än rockstjärna. På egen hand hade han publicerat tre små diktsamlingar. Den tredje, An American prayer, råkar jag själv ha i min ägo.
I augusti 1970 delades några av de 500 exemplaren ut gratis till journalister (vid den rättegång i Miami där Morrison anklagades för obscent beteende), idag betingar den lilla vackra boken ett värde av sisådär en tolv tusen svenska kronor.
©Dan Backman
Någon speciellt bra bok är det inte. Morrisons poesi – romantiskt överspänd och full av spektakulära formuleringar – gör sig bäst med musik. När han till psykedelisk friformrock spottar ur sig saker som att ”the sheets were hot dead prisons” blir det sprakande elektriskt. Tryckta på präglat papper blir rader som ”the fathers are crackling in the trees of the forest/our mother is dead in the sea” ofrivilligt komiska.
Att Jim Morrison var stjärnan i The Doors är oomtvistat. Hans komplexa personlighet och attraktiva utseende var liksom alltför påtagligt för att inte utnyttjas, vare sig av honom själv och skivbolaget Elektra. Bilderna på Morrison med bar överkropp och armarna utsträckta likt en Messias gjorde honom till en ikon.
Behjälpliga i skapandet av kulten kring Jim Morrison och The Doors var även lp-omslagen. Speciellt de tre första, där Elektras art director William S. Harvey med perfekt fingertoppskänsla exploaterade bandets speciella kombination av sexuellt/rebelliskt utspel och högt ställda konstnärliga pretentioner (den stilrena Doors-logotyp han skapade var konstigt nog inte oförenlig med bandets underground-image och har med tiden blivit en klassiker).
Debutens mörka omslag (från 1967) i bruna toner med gruppmedlemmarnas ansikten i fokus gav precis rätt vibrationer, även om Morrison själv hatade det (Harvey gjorde ungefär samma sak med The Stooges två år senare, fast med betydligt sämre resultat).
Till uppföjaren Strange days ville Morrison först att bandet skulle fotograferas tillsammans med 30 hundar (för att engelskans dog kunde läsas som god baklänges). Hundomslaget blev tyvärr aldrig realiserat men Harveys omslag med ett cirkussällskap som såg ut att vara hämtade från en Fellini-film blev ändå ett av epokens allra bästa.
©Dan Backman Minnesord publ i SvD 010703
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera