kritik sedan 1993

Gunnar Wiklund (2001)

Bland alla mer eller mindre konstiga saker som jag sparat finns ett gammalt urklipp från, tror jag, Bildjournalen. Året är antagligen 1961. Jag har bara sparat rubrik (Nu är Gunnar ensam igen) och bild (en introvert leende GW), ingen artikel. Tyckte antagligen att det räckte, som om själva artikeln skulle förstöra den poetiska laddningen i den melodramatiska rubriken.

När jag vänder på urklippet uppenbaras att orsaken till Gunnar Wiklunds ensamhet berodde på en skilsmässa. ”Jag har rest mycket och det är väl i första hand det som orsakat det här”, konstaterar han lakoniskt men tillägger vresigt: ”för resten tycker jag det är onödigt att rota i det”.

Mest+Av+Allt+Gunnar+Wiklund++Allt+Det+BstaJag minns det gamla urklippet när jag lyssnar igenom den aktuella cd-samlingen Mest av allt: Gunnar Wiklund Allt det bästa. Det räcker med en snabb blick på låtlistan för att hitta motsvarigheter till den olycksaliga rubriken: Minns du den sommar, Jag får inget svar från dig, En gång i vårt sommarland, Det känns så fel, Jag saknar dig, Vad har jag kvar, Var det en dröm, Drömmer om dig, Ensam går jag, Kan jag hjälpa att jag älskar dej ännu, Jag ser tillbaka.

Det finns fler exempel att plocka. Gunnar Wiklund sjöng gärna om övergivna, sorgsna män; om den sommar som försvann, om det hjärta som brann. Precis som Magnus Carlson gör idag.

Det lite märkliga är att Gunnar Wiklund, trots sångernas emotionella innehåll, aldrig riktigt berör. Han är visserligen ingen posör, som Magnus Carlson, problemet med Gunnar Wiklund är istället bristen på temperament och dynamik. Vare sig han sjunger om sorg och saknad eller vackra flickor och lyckorus låter han på samma vis, som en träbock.

Kanske är det också så att de sista årens problem med skatteskulder och oral galvanism – och den cancer som satte punkt för hans liv 1989 – färgat av sig på bilden av Gunnar Wiklund. Som om det mörka i hans liv kommit att skugga det ljusa.

9013198_fullscreenTrots allt är det ändå angenämt att lyssna på Gunnar Wiklund. Den första cd-n, som dokumenterar åren 1959 till 1967, exemplifierar en stolt, svensk schlagertradition som behållit sin fräschör genom åren. Tillsammans med artister som Carli Tornehave, Lasse Lönndahl, Lill-Babs och Siv Malmqvist representerar Gunnar Wiklund en riktig guldepok i svensk musikhistoria.

Öppningsspåret Nu tändas åter ljusen i min lilla stad har fyrtiotvå år på nacken men låter i sitt lätt jazziga arrangemang modernare än Bo Kaspers Orkester. Samma sak med den svängiga Min soliga dag (skriven av Thore Skogman) eller den subtila Vinterrosor, med ett minst sagt smakfullt ackompanjemang av Sven-Olof Walldoffs orkester (1966 kom den trea i Melodifestivalen, idag skulle den vara helt otänkbar).

En annan toppmelodi är Vårens flickparad. Texten (skriven av Britt Lindeborg) är allt annat än politiskt korrekt men helt oemotståndlig i sitt lovprisande av kvinnlig vårfägring.

Det är väl okey när Gunnar Wiklund sjunger om att ”våren gör sin debut och flickor slår ut”. Mer diskutabelt blir det när han jämför flickorna han ser med ”fräscha vårprimörer till glädje för stans flanörer” eller när han med stort allvar konstaterar: ”som svampar ur jorden skjuter söta flickor upp och livet blir enkelt och festligt att leva”.

206054648_c9cc5919-4e68-43aa-a0c2-a58d4eaf1bd0

Den andra cd-n är inte alls lika trevlig som den första. Öppningsspåret Vi ska gå hand i hand, från 1967, är så mycket tråksvensktoppen som det någonsin kan bli och låter, ärligt talat, lika illa som dillkött och vit sås smakar.

Vissa spår, som Adios amigos, Känn dej lite happy och Snart så kommer åter ljusa tider (där Gunnar gör helt bisarra vokala glidningar i refrängen), har förstås kalkonkvaliteter medan annat bara är deprimerande att lyssna på.

Håller man ut till sista spåret blir man rikligt belönad. Peter Himmelstrands När jag ser tillbaka, från 1977, har lånat en hel del från Jimmy Webbs Gentle on my mind och pryds av en helfunky clavinet. Hur bra som helst.

Så här långt gången inser man att det är mycket lätt att överdosera på Gunnar Wiklund. En lp kan gå an men en dubbel-cd är en ren katastrof och kan allvarligt äventyra den mentala hälsan. Bäst avnjutes den gode Gunnar på en vinylsingel eller, allra helst, en fin gammal lätt raspig ep. Det var ett bra format.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 010522

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: