kritik sedan 1993

Per Tjernberg & Archimedes Badkar: Perfect time (Gamlestans Grammofonbolag/Border, 2020)

Som så många andra hamnade Per Tjernberg lite snett kring mitten av 80-talet. Musikaliskt alltså. Digitala synthar, samplers, sequenzers och Linn-trummor förenklade ju musikskapandet och uppenbarade nya ljudvärldar. Det var som att framtiden kommit på besök. 

Slagverkaren och multiinstrumentalisten, som vi också känner som Per Cussion med Dag Vag, bytte förvisso inte ut allt analogt och akustiskt mot digitala maskiner, men den av pisksnärtar präglade syntetiska ljudbilden gör ändå åttiotalsalbumen svårlyssnade idag. Undantaget låtarna med rapparen Grandmaster Funk: ”The warning” och ”Don’t stop” är fortfarande lyckopiller för alla oss som tycker att den första hiphopen var den bästa hiphopen.

Inget av detta finns med när Tjernberg nu blåst liv i det världsomseglande proggbandet Archimedes Badkar. Inte heller mycket av den renodlade jazz som präglat de två senaste soloalbumen. Istället är det, precis som med Badkaret när det begav sig på sjuttiotalet, en härligt friformig blandning av musikstilar som sytts ihop till kortare eller längre sviter.

Tjernbergs kompanjon från Badkaret och soloalbumen, multiinstrumentalisten Jörgen Adolfsson, spelar en betydelsefull roll också här. Men med musiker från andra håll och ur olika generationer, är det egentligen mer ett soloalbum än ett nytt med Archimedes Badkar. 

Ljudcollagen och musiken, såväl originalkompositioner som covers, drar åt så många olika håll, innehåller så många direkta och indirekta artist- och gruppreferenser och framförs av så många musiker att jag skulle kunna fylla hela denna recension med namn. Det finns det ej plats för här. Men för den som är intresserad rekommenderas ett inköp av det fysiska dubbelalbumet: det medföljande häftet ger alla de produktionsuppgifter man kan tänkas vilja ha och lite till, dessutom entusiastiska tips på läsning och lyssning. 

Slagverken – ja, det är massor av slagverk – utgör en slags sammanhållande faktor, både i en atmosfärskapande roll och som viktig kugge i det gudomliga groovet. Vare sig musiken låter som jazz, rock, blues, boogie, country, reggae, latin, exotica eller folkmusik av alla de slag är det själva svänget som spelar huvudrollen. Ett mjukt, organiskt myllrande trance-groove som sträcks ut i tid och rum. Som en härlig universiell hippiedröm.

Groovet kan vara karnevalsyrigt som i ”High fidelity”, gemytligt skumpigt som i ”Jukebox” och mystiskt Dr John-gungigt som i ”The hoodoo will not be e-mailized”.

Bob Dylans ”I want you” med harpa och tumpiano, den Frank Zappa-färgade ”The McAfee variations” och den underbara exotica-klassikern ”Delilah’s theme” är exempel på annat som gör det här till ett av årets bästa svenska album.   

Nog skulle man kunna redigera bort några minuter. Och visst tappar han mig lite under det teatraliska rabblandet av inspirationskällor i ”Legacy”. Fast den kosmiska Pharoah Sanders-jazzen som puttrar under är fin och den esoteriskt vitsiga formuleringen ”the tibetan lama and the lonius monk” är ju kul.

©Dan Backman (rec publ i SvD 201113)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

<span>%d</span> bloggare gillar detta: