Ellen Andersson: You should have told me (Prophone/Naxos, 2020)
Det råder sannerligen ingen brist på bra kvinnliga svenska jazzvokalister. Amanda Ginsburg, Lovisa Jennervall och Isabella Lundgren är blott tre exempel, och bara ur en yngre generation, som under de senaste åren profilerat sig på den vitala svenska jazzscenen.
Var de manliga jazzvokalisterna håller hus kan man däremot fråga sig. Men männen är väl, fortfarande får man säga, inriktade på att framträda som instrumentalister. Det har ju historiskt sett varit deras domän. En domän som, tack och lov, mer och mer erövrats av kvinnorna.
Ellen Andersson tillhör definitivt gruppen bra kvinnliga svenska jazzvokalister. När hon nu kommer med uppföljaren till debuten ”I’ll be seeing you” (från 2016) är det som en etablerad och prisad artist. Hon har ju både fått Sveriges Radios Jazzkatt, som ”Årets nykomling”, och Orkesterjournalens ”Gyllene Skivan”. Och, förutom konserter på jazzklubbar även varit solist med Norrbotten Big Band, Sveriges Radios Symfoniorkester och Malmö Symfoniorkester (det fanns ju en tid då musiker kunde framträda inför en publik).
Nya albumet ”You should have told me” går vidare på den anträdda vägen, med personliga tolkningar av sju sånger från den gamla amerikanska sångboken, sådana som kallas jazzstandards. Randy Newmans ”You’ve got a friend in me” (från ”Toy story”) och Paul McCartneys ”Blackbird” är av lite senare datum, men efter att ha gjorts i ett otal jazzversioner har de i praktiken adderats till den ständigt expanderande sångboken.
Gitarristen Anton Forsberg har hängt med från det förra albumet, likaså trumpetsolisten Peter Asplund, men i övrigt är det ett nytt komp med pianisten Joel Lyssarides, kontrabasisten Niklas Fernqvist och trummisen Johan Löfcrantz Ramsay. Samtliga minst sagt etablerade på sina respektive instrument.
Adderandet av en stråkkvartett ger mervärde och förstärker allvaret och den känsliga sårbarheten i ”Once upon a summertime” och ”The thrill is gone” (inte BB King-bluesen med samma namn). Den sistnämnda utgör en höjdpunkt med Joel Lyssarides impressionistiska pianoslingor – kontrasterat med ett explosivt solo – och Ellen Anderssons teatrala gestaltning av melankolin och ödsligheten i en romans som förlorat sin laddning.
Det teatrala präglar Ellen Andersson som jazzvokalist. Det är på gott och ont, ibland är det överdrivet amerikanska uttalet störande och ibland blir hon för mycket av en femme fatale, men det är samtidigt just detta som är hennes signum.
Jämsides den midnattsblå melankolin och den svartvita hollywoodska romantik som laddar musiken finns också en mer extrovert sida. Den kommer fram i hennes glada scatsång i swingtraditionen och den busiga lekfullhet som präglar ”You’ve got a friend in me” och ”‘Deed I do”.
Ett tredje spår utgörs av det tyngre och slamrigare anslag som färgar tolkningen av Duke Ellingtons ”Just squeeze me”. Fast det passar henne sämre än luftigheten och det elastiska svänget i ”Too young”. Och, inte minst, den rafflande dramatiken i titelspåret.
©Dan Backman (rec publ i SvD 201108)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera