kritik sedan 1993

Årets bästa album 2020

Lykantropi: Tales to be told (Despotz Records)

Årets bästa Värmlandsrock. Jag älskar gitarrer som spelar i stämmor. Jag älskar tvärflöjt. Och jag älskar sångerskor som sjunger lika rakt och kraftfullt som Grace Slick. Lykantropi är allt detta och mer därtill (älskar ju också att de kommer från Karlstad). Tredje albumet är deras bästa: fyllt av själfulla melodier, mystiskt högtravande texter och med ett organiskt driv i utspelet som placerar dem bland de bästa. Älskar förstås också att den psykedeliska folkrocken har rottrådar ända ner till den bästa flumproggen.

Per Tjernberg & Archimedes Badkar: Perfect time (Gamlestans Grammofonbolag/Border)

Årets bästa musikresa. Reinkarnationen av Archimedes Badkar motsvarar de högt ställda förväntningarna. Musikeruppställningen är delvis ny men slagverkaren och musikantropologen Per Tjernberg har omgett sig med instrumentalister som gör den kosmiska världsomseglingen minst lika härligt proggigt sinnesutvidgande som någonsin förr. Det svänger som katten, med slagverk från jordens alla hörn. Men trots det övergenerösa (?) citerandet och den riskabelt vildsinta (men ändå logiska) genreblandningen blir det aldrig splittrat eller jobbigt upphackat.

The Avalanches: We will always love you (Modular/Universal)

Årets bästa samplingar. The Avalanches är också de mästare på att smälta samman musik från olika tider, olika platser och olika dimensioner. De har snävare referensramar än Per Tjernberg men är ännu bättre på att skapa musikaliska rumsligheter att kliva in i. Tredje albumet är lika bra som den legendariska debuten och bygger på exakt samma metodik, samma musikaliska preferenser och samma fingertoppskänsla. Visionärt melankoliska samplingar av Shirelles, Steve Reich och Carpenters illustrerar Carl Sagans kosmiska filosofi. Morsekoder och dialoger och monologer från gamla filmer läggs in mellan knastrig discosoul och softrock. Allt sammanvävt till en ljuvlig organisk helhet som en vinylgrävande skivsamlare med samma värdegrund absolut inte kan motstå.

Goose: Som folk är mest (Sin A Song Fighter/Border)

Årets näst bästa samplingar. Också Daniel Ögren och Johan Graden pusslar ihop musikaliska fragment (samplade och spelade) till övertygande musikaliska helheter. Deras album ”Som folk är mest” hör till årets bästa svenska releaser och har en melankolisk raspig grundton som liknar den som Avalanches får fram, fast med delvis andra byggstenar. Hiphopbeats, gammaljazziga pianoslingor, mellotrondimmor, dystopisk jazz, vintagesyntar och dragspelstjosan har (låter det som) fångats på svajiga rullbandspelare och sammanställts till två fuktskadade folklustspel (med tragiska undertoner) som skulle kunna sättas upp i Lars Hollmers (RIP) gamla hönshus.

Neil Young: Homegrown (Reprise/Warner)

Årets borttappade album. ”Homegrown” spelades in mellan juni 1974 och januari 1975 men släpptes aldrig. Det är ju så med den lika produktiva som originella rockikonen från Kanada att inspelningarna inte direkt följer någon logisk kronologi. Ibland kanske inspelningarna (inga nämnda, inga glömda) kunde fått ligga kvar på hyllan men ”Homegrown” är som en gudagåva till alla oss som aldrig får nog av den elektriska och akustiska Neil Young. Den här gången är det mest akustiskt och finstämt folkrockigt, och det på ett sätt som gör albumet till en fin länk mellan ”Harvest” och ”Comes a time”.

Rumer: Nashville tears (Cooking Vinyl/Playground)

Årets vackraste röst. Innerligt, själfullt och vackert. Men en smula tillrättalagt. Så kan man karaktärisera Rumers femte album, som kanske borde fått titeln ”Rumer in Nashville” (som en blinkning till Dusty Springfield). Den här gången är det låtskrivaren Hugh Prestwood som tolkas, Rumer gör det fantastiskt förstås även om såväl melodierna som texterna balanserar på gränsen till det smörigt sentimentala. Men när Rumer i ”Here you are” låter så där kusligt lik Karen Carpenter, som bara hon kan, smälter jag förstås helt. Kan man hoppas på ett album med Carpenters-tolkningar?

Amanda Ginsburg: I det lilla händer det mesta (Ladybird/Naxos)

Årets bästa svenska mysjazz. Snygga melodier och fyndiga texter. Ja, Amanda Ginsburg fångar mig även på uppföljaren till den charmiga debuten ”Jag har funderat på en sak”. Hon är ju så himla bra på att uppdatera och, vilket är själva poängen här, utveckla 60-talets svenska visjazz. Med sitt raka och oförställda vokala uttryck, och ett finkänsligt och följsamt komp, har Amanda Ginsburg skapat sig en helt egen vrå på den svenska jazzscenen.

Laura Marling: Song for our daughter (Chrysalis/Border)

Årets bästa singersongwriter. Duoprojektet med Mike Lindsay (Lump) förstod jag mig inte alls på. Men med ”Song for our daughter” är Laura Marling tillbaka på banan. Albumet är inte riktigt i nivå med mästerverket ”Once I was an eagle” men inkluderar sparsmakat instrumenterade sånger som får jämförelser med Joni Mitchell att framstå som helt rimliga. Det är något med den elegant rösten (både innerlig och avmätt) och det torra gitarrljudet som skapar en alldeles särskild sorts magi.

Paradise League: Let’s go to funk city (Paradise League)

Årets bästa funkjazz. Debuten ”Welcome to paradise” var grym men verkar ha gått de flesta förbi. Samma sak med uppföljaren, som kom i höstas (båda enbart som digitala releaser). Jag frågar mig varför, Paradise Leagues åttiotalsfärgade jazzfunk är ju superhärlig: från det inledande Game Boy-plinget till den avslutande Weather Report-karnevalen är det en klang- och jubelfest av sällan skådat slag. Det intrikata ensemblespelet är tajt och samtliga är grymma solister, särskilt den fenomenala gitarristen Oscar Olsén. Energin i utspelet är som en välbehövlig vitaminkick och får de unga välutbildade musikerna att låta som ett gäng Duracell-kaniner som fått funkfnatt.

Bubblare: Mauritz Agnas: Tempus (Agnas Musikproduktioner), Slowgold: Aska (Playground), Daniel Ögren: ”Fastingen 92′” (Sing A Song Fighter/Border), Peter Asplund: All my septembers (Prophone/Naxos), Hederosgruppen: Storstrejk (Diesel/Playground), Ellen Andersson: You should have told me (Prophone/Naxos), Anna Järvinen: Vestigia Terrent (Sing A Song Fighter/Border).

©Dan Backman 201231  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: