Sarah McKenzie Quartet: Konserthuset, Stockholm, 24 februari 2017
Att vara gammalmodig är kanske ingen merit. Inget att skryta om. Men när Sarah McKenzie sjunger Jerome Kerns och Johnny Mercers underbara jazzstandard ”I’m old fashioned”, från 1942, nickar vi ändå bifall när hon kommer fram till textens retoriska önskan om att vi ska vara gammalmodiga tillsammans.
Hon ägnar sin jazzmusikaliska gärning åt denna gyllene epok, den 30-åriga pianisten, sångaren, kompositören och arrangören Sarah McKenzie. Alla de sånger, ofta skrivna till filmer och musikaler, som bildligt talat samlats i en stor amerikansk sångbok och blivit till en standardrepertoar alla jazzmusiker måste förhålla sig till.
Sarah McKenzie tolkar de här sångerna alldeles utmärkt men lägger inte direkt till något. Hon sjunger snyggt och håller sig till de urbergsstarka grundmelodierna. Det finns sångare som i någon slags missriktad ambition att ta musiken framåt hittar på egna melodier men de hamnar nästan alltid i ett läge där det varken blir hackat eller malet. Sarah McKenzie är gammalmodig så hon hittar inte på några nymodigheter, möjligen små subtila glidningar över tonerna.
Hon är lika konventionell som pianist. Vare sig hon kompar eller spelar infallsrika solon låter det belevat, kultiverat och verserat. Gärna för mig, möjligen skulle hon kunna uppvisa lite mer temperament.
Männen i hennes kompband är även de respektabla och väluppfostrade. Två av dem har spelat med Jamie McCullum, trummisen Sebastiaan De Krom och kontrabasisten Geoff Gascoyne, men förutom lite diskret spex i trumsolona har de inte tagit med sig något av engelsmannens tokerier. Det är man tacksam för.
Gitarristen Jo Caleb spelar på en sjusträngad gitarr, men det behöver man upplysas om för att förstå. Det mest utflippade är att han vid två tillfällen trycker in distknappen för ett lite råare gitarrljud. Det gör han med gott resultat, bland annat i den stompiga ”I’ve got the blues tonight”, en slentrianblues som räddas av Calebs gura och Geoff Gascoynes snygga bassolo.
En bra grej med Sarah McKenzie är att hon kan skriva sånger som går att lägga in bredvid de gamla klassikerna i den där amerikanska sångbok jag inledningsvis nämnde. Såväl ”Paris in the rain” som ”One jealous moon” är underbara sånger. Den om Paris, hennes nuvarande hemstad, är en romantisk pärla som dansar fram på kajerna utmed Seine som vore det en romantisk musikalmelodi av bästa sort.
Gillar också att hon tagit bort bossan ur Antonio Carlos Jobims ”Corcovado”, det gör tolkningen fräschare, och att hon i två låtar opåkallat kommer in på entonsriffet som driver Tito Puentes latinklassiker ”Oye como va”. Det hade hon gärna fått utveckla vidare.
Så visst är det en bra konsert. Men någon Diane Krall är hon ännu inte – långt ifrån – och det senaste albumet, ”Paris in the rain”, lovade mer än hon kunde uppfylla på Sverigedebuten. Men ge henne ett ännu piggare komp och några år till på konsertestrader och i inspelningsstudior. Det finns absolut något bra att bygga vidare på.
©Dan Backman Rec publ i SvD 170227 (foto Jan-Olav Wedin)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera