kritik sedan 1993

Thundercat: Drunk (Brainfeeder/Playground, 2017)

Det blir svårare och svårare att göra korrekta musikaliska genrebeskrivningar. För oss som skriver musikkritik är det något av ett problem – eller snarare lyxproblem – men för musiker och lyssnare är det en ointressant frågeställning.

Jag rubricerar Thundercat som jazz men det ska inte tas bokstavligt. Här finns ju så mycket som pekar i andra riktningar: r&b, pop, hiphop, funk, electro, singersongwriter. Att jag ändå fastnat för jazz-etiketten har att göra med Thundercats virtuosa basgångar, hela tiden långt fram i ljudmixen, och musikens öppna karaktär med färgade ackord, modulerad harmonik och elastisk rytmik.

Thundercat - Drunk - Front & Back Cover”Drunk” är basisten, sångaren och kompositören Stephen Bruners fjärde album. Som Thundercat ingår han i hippa kaliforniska kretsar som även inkluderar namn som Kendrick Lamar, Kamasi Washington, Flying Lotus och Erykah Badu. Den förstnämnda, rapparen Kendrick Lamar, medverkar på ett spår, den softa ”Walk on by”. Att också Wiz Khalifa och Pharrell är med på varsitt spår bidrar förstås till stjärnglansen.

Roligast är ändå att Thundercat bjudit in yacht rock-legenderna Kenny Loggins och Michael McDonald till studion för ett av albumets mest direkt attraktiva spår, ”Let me show you”. Loggins och McDonalds slickt softa västkustrock utgör en pusselbit i Thundercats musikaliska universum och sångarnas karaktäristiska och välbehållna röster glider in som på en kosmisk räkmacka bredvid Thundercats sexträngade elbas, mjuka falsett och Dennis Hamms elpiano, som snyggt nickar åt McDonalds 80-talshit ”I keep forgettin'”.

 

maxresdefault

 

Multiinstrumentalisten och producenten Thundercat etablerade sitt varma, täta och ganska så flummigt kosmiska sound redan på debuten ”The golden age of apocalypse” (2011) och har varit det trogen sedan dess. Den softa falsetten, starkt påminnande om George Duke, och den sexträngade basen står i centrum.

Basspelet är rikt och mångbottnat och som andra basvirtuoser lyckas han spela ackord och basgångar på samma gång. Ibland, ganska ofta faktiskt, är det som att han specialstuderat Joni Mitchells bästa album, ”Hejira”, och på ett magiskt sätt fått med både Mitchells akustiska gitarr och Jaco Pastorius elbas i sitt eget musicerande. På ”Drunk” blir det som tydligast i det suggestiva spåret med Pharrell, ”The turn down”.

Trots gästartister, genreblandningar och 23 spår (!), varav några knappt hinner börja förrän de tar slut, är det ett sammanhållet album. Att det börjar och slutar med samma låt, fast med olika namn, bidrar till den konceptuella karaktären.

Med fragmentariska texter, introspektivt pendlande mellan det allvarliga och mindre allvarliga, tar Thundercat ytterligare några kliv ut som en personligt distinkt röst på en musikscen som varken vill låta sig definieras eller begränsas.

©Dan Backman Rec publ i SvD 170224

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: