John Patricny: Galleri Agardh & Tornvall/Urban Larsson: Sven-Harrys, Stockholm, 2017
Genreblandningar, gränsöverskridanden och tidsresor är sedan modernismen och postmodernismen legio i samtidskonsten. Allt är tillåtet och konstnären kan lika gärna använda dator och filmkamera som färg och pensel i sin praktik.
Det är svårt att profilera sig i ett sådant klimat. Ett sätt är att bejaka den traditionella konstnärsrollen och, istället för att verka som journalist eller forskare, ansluta sig till en månghundraårig tradition där hantverket står högt i kurs. John Patricny och Urban Larsson, som just nu ställer ut i Stockholm, är inte ensamma om att göra detta men särskiljer sig genom att vare sig problematisera eller uppdatera traditionen. Konstnärer som Ernst Billgren, Tommy Hilding och Anna Camner kan också sägas blicka bakåt men skruvar på olika sätt till det figurativa oljemåleriet så att det hamnar i samtiden.
Båda har gedigna utbildningar – Larsson i Florens, Patricny i Oslo – och båda gör en stor poäng av att de inte använder sig av några fotografiska förlagor.
John Patricny har varit elev till den kontroversiella Odd Nerdrum och har vid flera tillfällen använts som ett slagträ mot den samtida konsten av kulturkonservativa krafter. Häromveckan intervjuades han av Susanna Popova på Svenska Dagbladets ledarsida och lyftes ånyo fram som en skönhetens apostel tillika riddare för det klassiska måleriet. Urban Larsson, verksam i Amsterdam sedan två decennier, har inte varit synlig i debatten men skriver på sin hemsida att han ”strävar efter skönhet och universiella mänskliga värden”.
Som kanske märkts är det lite knepigt att närma sig dessa målare. Men bortser man från deras lite märkliga position ska man finna två tekniskt drivna men konstnärligt sett ojämna konstnärer. Den ena överdådigt presenterad på Sven-Harrys, den andra med en mindre utställning på Agardh & Tornvall, ett galleri som profilerat sig med klassiskt rotade konstnärer som John Patricny och Nick Alm.
Båda är bäst på porträttmåleri. I landskapen – naturligtvis målade på plats – stelnar måleriet och närheten till föregångare som Anders Zorn och Camille Corot blir mer besvärande.
Patricny har med två laddade kvinnorporträtt, en i folkdräkt och en i samtida klädsel, som kliver ut och pockar på uppmärksamhet. Här har han skalat bort det sockersöta och idylliska och gått rätt på det kontaktskapande målet med ett måleri som är skarpt, glasklart och stringent.
Gillar också en interiör från Nationalmuseum där besökare bland tavlor och skulpturer skapar en naturlig bro mellan dåtid och nutid. Här finns en ambition att göra något mer än att bara sälla sig till en gammal konstnärlig tradition och praktik.
Urban Larsson är också som bäst när han tänker ett varv till. Som i porträttet av Christina Lee Brown och hennes stora familj (sammanlagt 17 personer) där varje individ porträtterats i antingen olja eller kol och sedan hängts upp i konstnärens ateljé, där det målats av. Det har blivit en bild som till skillnad från hans övriga porträtt fått en konceptuell dimension.
I övrigt är Larssons porträtt lika mycket högoktanigt ögongodis som imponerande ekvilibristiska uppvisningar, målade i en stil där John Singer Sargent utgör en tydlig referenspunkt. Oftare än sällan är de dock översockrade och instoppade i missklädsamma ramar.
Ungefär samma sak kan sägas om hans stilleben. Det är som att den skickliga konstnären inte kan avstå från att göra dem så okomplicerat läckra som möjligt. Visst är det härligt med highlights och silkeslena övergångar mellan ljus och skugga men dynamik och liv skapas av motsättningar.
©Dan Backman Rec publ i SvD 170223
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera