Ed Motta: Fasching, Stockholm, 21 februari 2017
Det står två Rhodes-pianon på Fasching-scenen. Det ser extremt lovande ut men tyvärr infrias inte riktigt förväntningarna.
Det är ju så med brasilianaren Ed Motta att hans encyklopediska musikaliska kunskap och klanderfria musiksmak inte resulterar i fantastisk egen musik. Det låter slickt och Stevie Wonder-souligt och Donald Fagen-funkigt men hans låtar är och förblir anonyma.
Hade hoppats på att det skulle lyfta när han, för första gången någonsin, besökte Sverige. Att låtarna skulle förlösas och bli bättre än på albumen. Men icke så.
Att det ändå var en bra konsert berodde helt och hållet på det fantastiska band han tagit med sig: ett kosmopolitisk gäng strålande musiker från Tyskland (pianisten Matti Klein), Finland (gitarristen Arto Mäkelä), Frankrike (basisten Laurent Salzard) och Holland (trummisen Yoràn Vroom).
Låt mig särskilt lovprisa den sjukt begåvade gitarristen Arto Mäkelä som levererade magiskt smakfulla gitarrsolon i sann västkustrockig anda som vore han specialtränad av Jay Graydon och Steve Lukather.
Pianisten Matti Klein var även han imponerande, både som ackompanjatör och solist. Hans solon var rätt showiga men ändå alldeles utmärkta.
Inget finns heller att invända mot rytmsektionen. Tvärtom gungade det tryggt och stabilt. Kunde till och med uppskatta när trummisen Yoràn Vroom släpptes loss på egen hand.
Men alltså, Ed Motta är ju en skön snubbe. Sjunger bra, klinkar snyggt på elpianot, är rolig mellan låtarna. Dock blir det lite för långa prator om egentligen ingenting. Fast det är kul när han kommer loss om alla svenska plattor han har i sin gigantiska skivsamling (jo, Motta är ju en skivsamlare av rang).
Plattor med Lars Färnlöf, Staffan Abeleen, Lars Gullin, Solar Plexus, Made In Sweden, Merit Hemmingsson (”the organ lady”, som han kallar henne) radas upp som guldkorn i samlingen. Och Monica Zetterlund/Bill Evans förstås. Han får till och med Matti Klein att spela några strofer ur ”Monicas vals”.
Lite mer otippat nämner han proggrockbandet Asoka och det kristna västkustrockbandet Licence. Ed Motta är en stor västkust-konnäsör, fast han kallar det (felaktigt) för AOR, och det är kul att han hittat fram till något så obskyrt, men fantastiskt, som Licence.
Det är en rätt stor publik som kommit och det känns som att många av dem vill ha lite mer brassegung. Men det vill inte herr Motta. Och dessutom är det ju bara han som är brasse i bandet.
Mot slutet blir det ändå allsång och dans när Motta kliver ner från scenen och beblandar sig med publiken.
©Dan Backman 170222
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera