kritik sedan 1993

Al Jarreau 1940-2017

Al Jarreau har gått bort. När jag nås av dödsbudet ger jag mig direkt ut på nätet och googlar ganska omgående upp en video till låten ”Mornin”, från ett av hans absolut bästa album, 1983 års ”Jarreau”. Det känns symboliskt och väldigt typiskt att han en liten bit in i den delvis teckande videon flyger iväg med ett fång olikfärgade ballonger. Himlen är alldeles blå, molen är fluffiga och vita och Al Jarreau själv, något av en uppdaterad Gene Kelly, är iklädd en rosa och blå tröja med en bild av en stiliserad segelbåt på bröstet.

v0064848_posterframeI all sin pastelligt snälla och uppriktiga naivitet är det så jag, och många med mig, vill minnas Al Jarreau. En godhjärtad sångare och kompositör som inte ville erkänna några gränser mellan jazz, pop, soul, disco och funk och som i praktiken och helt utan cynisk ironi ägnade sig åt det där som Lill Lindfors alltid tjatar om, att musik ska byggas utav glädje.

Visst kunde han vara påfrestande med sin röstakrobatik och scatsång – på konserter kunde han improvisera ut sångerna i all oändlighet med virtuosa wailingar, konstiga läten och imitationer av slagverk – men det var ju bara så han var. Hans musik kunde inte stoppas, den bubblade ju över av entusiasm och musikalitet.

zzz020503-ppAlwin Lopez Jarraeu föddes 1940 i Milwaukee, Wisconsin. han växte upp med fem syskon i en frikyrklig familj. Pappa var pastor och mamma spelade piano. Som alla andra frikyrkobarn sjöng han tillsammans med familjen i kyrkorna.

Han läste psykologi på universitetet men kom också in på jazzspåret, bland annat med klaviaturspelaren George Duke. Mot slutet av 60-talet hade han bosatt sig i San Fransisco och spelade på klubbarna där och i Los Angeles. 1975 upptäcktes han av Warner Brothers och debuten ”We got by” etablerade honom direkt på den internationella jazzscenen.

al_jarreau_jarreau_coverMen det var med de fyra Jay Graydon-producerade albumen ”This time” (1980), ”Breakin’ away” (1981), ”Jarreau” (1983) och ”High crime” (1984) som han kom helt i fas med tiden. Publiken älskade det och grammy-utmärkelserna, sju stycken, ramlade in. Al Jarreau var med sin glansigt smidiga röst perfekt för den så kallade västkustrock som producerades på löpande band av skickliga studiomusiker i Los Angeles. Jarreau gav den slicka musiken en jazzig och funkig glasyr och fick in fullträffar med låtar som ”We’re in this love together”, ”Boogie down” och ”Trouble in paradise”. Låtar som, till skillnad från många andra 80-talsproduktioner, åldrats med behag.

När Michael Jackson och Quincy Jones i januari 1985 ringde in dåtidens stora stjärnor för att sjunga in ”We are the world” var Al Jarreau förstås med. Mellan Willie Nielson och Bruce Springsteen sjöng han raden ”and so we all must lend a helping hand”. Vill gärna tro att den var skräddarsydd för honom.

©Dan Backman Minnesord publ i SvD 170215

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: