Gunnel Wåhlstrand: Magasin III, Stockholm, 2017
Saknaden av, och längtan efter, en far har utgjort både utgångspunkt och drivkraft för Gunnel Wåhlstrands konstnärsskap. Hon var bara ett år när hennes far tog sitt liv, en omvälvande händelse som i förlängningen blev en ingång till en mycket privat bildvärld.
På pressvisningen berättar hon om hur en låda med fotografier på och av hennes far var en ständig följeslagare och hur hon ville ”måla sig in i bilderna” för att på så sätt ta reda på om det ”uppstod något i henne själv”. Det låter som en variant på myten om den kinesiska målaren Wu Daozim, han som klev in i den grotta han just målat. Fast här handlar det mer om ett kontaktsökande på djupet med den fader som aldrig funnits där.
Gunnel Wåhlstrand har ägnat sig åt detta i ett femtontal år. Med tiden har bildbiblioteket byggts på med fotografier av den farfar som lämnade familj och släkt för en ny kvinna och med bilder ur moderns familjealbum. Vackert åldrade och påtagligt säkert komponerade fotografier.
Hennes stora tuschlaveringar på papper fick ett direkt genomslag då hon visade dem efter avslutade studier på Konsthögskolan 2003 och har lett till uppmärksammade utställningar både här hemma och i utlandet.
Det kan tyckas lite tidigt för en retrospektiv men då varje målning tar några månader i anspråk har produktionen blivit blygsam och utställningarna med helt nya verk glesa.
Och nog är det en både imponerande och engagerande presentation. Hängningen är gjord utan några konstigheter och får det nedre vita rummet att, med sina strama pelare, kännas asketiskt sakralt. Det passar Wåhlstrands tysta och lugna målningar mycket bra.
Utställningen innehåller endast en helt ny bild, ett verk som antyder en delvis annorlunda väg för hennes skapande. Mer om det senare.
Bristen på nya bilder uppvägs lite av att några verk aldrig förr visats i Sverige. Hennes konst säljs direkt och mycket går till samlare i andra länder. Utställningens förtjänst ligger sålunda i möjligheten att kunna se bilderna samlade i ett stort rum, med möjlighet att kunna betrakta dem från olika avstånd.
Det senare är en nog så viktig detalj. Två till tre meter är ett lagom avstånd. Då blir den fotografiska illusionen som mest verkningsfull. Går man närmare är det som att bilderna gradvis slocknar. Man ser själva måleriet, hur den i bläck doppade penseln rör sig över pappret med sina utsparade vitheter, men magin är borta. På nära håll ser det mer ut som torra blyertsteckningar än sensuella laveringar.
Så brukar det vara när man betraktar fotorealistiskt måleri. Jag håller inte med en av utställningens curators, Bronwyn Griffith, när hon skriver att verken inte har något av ”fotorealismens strikthet”. Gunnel Wåhlstrand må måla på sitt eget sätt men den fotografiska förlagans strikthet finns där, hur många transparenat skikt av tusch hon än lagt på. Det beror mest på att hon i ett initialt skede projicerar fotografiet på pappret. Det blir ett osynligt avtryck som stannar kvar. Detta inte sagt som kritik, bara ett torrt konstaterande.
Till skillnad från Tomas Lundgren, vars utställning på CF Hill avslutas 10 februari, uppvisar Wåhlström inget manér. Lundgren, som också håller sig tätt intill fotografiska förlagor – fast bilder han inte har någon personlig relation till – är fast i en grådeppig pointilism som gör bilderna lika sensuella som pixliga utskrifter.
Gunnel Wåhlström metod att omsorgsfullt och mödosamt bygga upp bilderna i lager, med en alltmer tilltagande svärta är som ett slags metafysiskt framkallningsbad. Det finns några fascinerande bilder på det i den lilla katalogen.
Hon lyckas inte alltid. En del landskap, och bilderna av lupiner och påfåglar, är stumma och platta. Men när det lyfter blir det bilder med ett närmast oemotståndligt sug: bilder som det är svårt att se sig mätt på, bilder att kliva in i, som den kinesiska målaren. Jag kan inte riktigt engagera mig i pappan, det är för privat, men Wåhlstrand skapar magi av ett högborgerligt vardagsrum, en dunkel museiinteriör, mammas profil, ett bibliotek.
För att inte tala om skärgårdsmotiven från Strömstad, och då särskilt ”Den sista ön”. En målning från 2012 med en fin gammal segelbåt som formligen forsar in i ett sund, betraktade av två barn. Det är ingen kitschig idyll men jag känner värmen och vinden och den sommar vi idealiserar så mycket.
Jag skrev om Gunnel Wåhlstrands utställning när hon gick ut ur Konsthögskolan 2003. Samma utställning som fick Magasin III:s chef David Neumann att gå i spinn. Jag gillade hennes bilder då och gör det fortfarande. Men jag kan tycka att man i den katalog och bok som publiceras till utställningen placerar henne på en lite väl hög och vördnadsinbjudande piedestal. Vare sig hon eller konsten behöver det.
Det bästa med denna utställning är att den visar på en öppning bort från lådan med familjefotografierna. Förlagan till den enda nya målning som här visas, ”Sandstranden” från 2016, utgörs av ett eget fotografi. Bilden har ett helt annat uttryck än de övriga och känns tidlöst, modernt och ambient. En slags visuell motsvarighet till den slags musik som inte vill gestalta utan bara omsluta.
Ingen pappa, bara hav, vågskum, sand, stenar och en diagonal strandlinje. Gråskalan är ljusare än i övriga bilder och perspektivet är ovanifrån, som om en drönare flugit in över stranden och neutralt fångat miljön.
Det är inte min favoritbild men den sträcker ut en hand mot en slags abstraktion. Det känns utvecklingsbart, någon gång måste man ju upptäcka världen utanför familjen.
©Dan Backman Rec publ i SvD 170209 (foto: Dan Backman, Per-Erik Adamsson, Björn Larsson)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera