kritik sedan 1993

Alison Krauss: Windy city (Capitol/Universal, 2017)

Alison Krauss tillhör sedan länge de stora på den amerikanska countryscenen. Hon är den mest grammy-prisade sångaren någonsin och en av de som, med bandet Union Station, betytt mest för bluegrassmusikens spridning i vår tid. Ändå krävdes det en gammal rockman, Robert Plant, för att göra hennes namn allmänt bekant också i Sverige: deras gemensamma album ”Raising sand” sålde bra och folk kom i stora skaror till den världsturné som genomfördes.

Att det före och efter ”Raising sand” mest är Emmylou Harris och Dolly Parton som uppmärksammats här hemma kan tyckas lite orättvist då Alison Krauss är deras jämlike. Vissa av oss värderar henne till och med ännu högre, i nivå med Linda Ronstadt. En annan lysande men sorgligt förbisedd sångerska i Sverige.

Den 45-åriga vokalisten tillika instrumentalisten från Decatur, Illinois, är ingen låtskrivare men med sin tekniskt briljanta ljusa röst och själfulla innerlighet tillhör hon den kategori av sångare som äger den sällsynta förmågan att kunna göra varje låt till sin egen. Och inte bara det: utan att man riktigt förstår hur det går till höjer hon upp sångerna till en elegant kulturell nivå där det emotionella innehållet blir – ursäkta min eventuella svulstighet – djupt berörande.

 

 

På ”Windy city”, hennes första soloalbum på 18 år, framför hon sånger från den tid då countryn och popmusiken levde i ett lyckligt och jämlikt förhållande.

De äldsta sångerna, från 50- och 60-talen, är av den lättlyssnade sort som man kunde höra på Sveriges Radio under programrubriken Melodiradion. Till dessa hör den sublima öppningslåten ”I’m losing you”. En underbart sentimental ballad som redan i Brenda Lees original var sorgesam men här når nya nivåer i beskrivandet av ett krossat hjärta. Alison Krauss sjunger den rakt upp och ner – det gör hon alltid – men fyller varje stavelse med så mycket vackert gestaltad sorg och längtan att man har svårt att sluta lyssna.

”All alone am I”, också den insjungen av Brenda Lee, är lika vackert sorglig och bitterljuvt smekande men här finns också låtar där textens berättarjag morskat till sig och biter ifrån. Som i The Osborne Brothers ”It’s goodbye and so long to you”, ett av albumets mest renodlade bluegrass-spår. Här har Alison Krauss och producenten Buddy Canon släppt in en vildsint blåssektion, det hör man inte ofta i bluegrass men det låter alldeles förträffligt.

Den mest välbekanta sång som valts ut för tolkning är ”Gentle on my mind”. En typisk 60-talshit, främst förknippad med Glen Campbell men tolkad av ett otal artister. Alison Krauss håller sig strikt till John Hartfords tidlösa melodi och kompet är ett under av perfektion, avspänt och energiskt på samma gång.

Roger Millers ”River in the rain” är albumets senast komponerade låt, den är från 1985, men årtalen spelar egentligen ingen roll när Alison Krauss sjunger. Inte ens låtarna är av avgörande betydelse. Det här är ju en sångerska som förvandlar allt till guld.

©Dan Backman Rec publ i SvD 170228

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: