Neil Young: Homegrown (Reprise/Warner, 2020)
Neil Youngs diskografi är allt annat än linjär och begriplig. Snabbt tillkomna politiska pamfletter (får man önska sig en om Trump?) och brusiga konstigheter inspelad med antik inspelningsutrustning som ingen annan än Neil Young och Jack White förstår poängen med varvas med countryrockiga ljuvligheter och raggigt hippierockiga evighetsjam.
Allt blandat på ett sätt som upphäver avståndet mellan en arkiverad liveinspelning från sent 60-tal och en sprillans ny session med Willie Nelsons söner. Det är som med Bob Dylan, man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet: en lika urtråkig som obegriplig ”Greendale” eller en underbart tunggungig ”Psychedelic pill”. Men det är ju just det som är tjusningen.
Om det album som nu äntligen släppts, 45 år efter att det spelades in, har Neil Young sagt att det ”tappades bort” och att det utgör ”the unheard bridge” mellan ”Harvest” och ”Comes a time”. För den som kan sin Neil Young betyder det att ”Homegrown”, trots lite elgitarrer, kan sorteras in bland de lågmält akustiska albumen i diskografin. Om det är goda eller dåliga nyheter är en smaksak.
Men visst tål det att jämföras med nämnda album, även om jag förstås hade klarat mig utan ”We don’t smoke it no more”, ett segt och antagligen pårökt bluesjam som inte kommer någonvart.
Det lite mer countrystompiga titelspåret ”Homegrown”, också det en bagatell om att röka gräs, är aningen bättre men knappast omisstligt. Till samma pårökta kategori kan en hallucinatorisk monolog betitlad ”Florida” räknas. Med ljudet av ett fuktat finger som stryker kanten på ett vinglas kunde det lätt smygas in på något av Frank Zappas album från 60-talet. Onekligen en kuriositet, men en rätt kul sådan.
Titelspåret och ytterligare tre finns i andra versioner på senare album men i övrigt är det outgivet material. Till de bästa hör ”Separate ways”, en sorgesam historia om det avslutade förhållandet med skådespelerskan Carrie Snodgress. ”We go our separate ways/lookin’ for better days” sjunger Neil Young med sin ledsnaste röst till ett ljuvligt countryrockigt komp där alla instrument hörs tydligt och där Ben Keiths mjuka pedal steel saktmodigt förstärker det bitterljuva stämningsläget.
Den efterföljande ”Try” är med sin lite mer positiva ton till och med ännu bättre. Också det en varm countryrockballad av den sort som endast Los Angeles-baserade musiker kunde få till. Rent genialiskt är det när Neil Young, utan att stressa musiken, lägger till ett boogierullande piano till det angenämt loja tempot. Min enda invändning är längden, 2 minuter och fyrtiosju sekunder. Men, som Povel Ramel sjöng, underbart är kort.
Samtliga spår förtjänar en kommentar men här får jag nöja mig med att berömma den intrikata pianoballaden ”Mexico”, den ömsint mystiska ”Little wing” samt den finstämda Emmylou Harris-duetten ”Star of Betlehem”. ”Vacancy” ej att förglömma, albumets hippierockigaste spår som lätt kunnat platsa på en Crosby, Stills, Nash & Young-vinyl.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200619)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera