kritik sedan 1993

Derrick Hodge: Color of noice (Blue Note/Universal, 2020)

Hur skulle Miles Davis låta idag? Ingen vet, men nog ligger den musik som Derrick Hodge skapar i linje med den visionära trumpetarens strävan att låta soul, funk, r&b och hiphop bli en del av jazzen. 

Inte så att basisten, multiinstrumentalisten, sångaren, kompositören och producenten har med någon rappare på detta sitt tredje soloalbum – Common var med på den lysande solodebuten ”Live today”, från 2013 – eller att det skulle vara utpräglat funkigt. Snarare handlar det om en färgning av den jazzfusion – vi kanske kan kalla det för postfusion? – som Hodge och närbesläktade själar som Robert Glasper och Thundercat ägnar sig åt. En jazzfusion som förvisso är tekniskt avancerad men inte lika inriktad på de supersnabba uppvisningskonster som tidigare präglat genren.

”Color of noize” är utgiven på Blue Note och producerad av Hodge själv tillsammans med Don Was, skivbolagets nuvarande ”president”. Was är en amerikansk musikprofil med många tunga produktioner på sin meritlista (jag nöjer mig med att nämna Dylan och Stones) och möjligen ihågkommen från funkrockbandet Was (Not Was).

Det gäng som Hodge samlat ihop för inspelningen – två klaviaturspelare, två trummisar och DJ Jahi Sundance på skivspelare – utgör också hans nya band. Det är första gången de spelat tillsammans och kompositionerna presenterades först när alla samlats i studion. Inget konstigt med det, jazzmusik bygger ju ofta, men inte alltid, på en här och nu-känsla och att musiker spontant interagerar med varandra.

Titelspåret och ”The Cost” är ganska explosiva, med gott om plats för trummisarna Mike Mitchell och Justin Tyson att breda ut sig. Men annars är detta, i likhet med de andra Hodge-albumen, ganska så tillbakalutat, atmosfäriskt och melankoliskt. Det är också där, i det ibland nästan lyriska uttrycket, musiken är som bäst.

Då Derrick Hodge har elbasen som sitt huvudinstrument blir det förstås ganska många spår där basen ges en ledande roll. Som i den ljuvliga ”Not right now” där den vackert bitterljuva melodislingan bärs fram av elbasen, dubblerad med en synt. Med ett porlande piano och ett dynamiskt trumspel är det en neosoulig höjdpunkt på väg mot Pat Metheny-land.

Det är inte helt instrumentalt, ”Looking at you” har Derrick Hodges röst, processad med autotune, svävande över en impressionistisk pianoslinga. Den efterföljande ”New day” har också sång av Hodge. Den inleds med en folkrockig akustisk gitarr men svävar även den iväg åt Pat Metheny-hållet med expressiva klaviaturer och ett bassolo.

”You could have stayed” är något annat. En slags långsam gospelballad med svällande hammond och Hodges troskyldiga utvecklande av den söta melodin på en elbas som låter som en elgitarr.

Den blott artonåriga Jahari Stampleys känsliga pianotolkning av nämnda låt – det skulle kunna vara en bortglömd George Gershwin- komposition från tidigt 1900-tal – sätter en välartikulerad punkt för ett varmt och sympatiskt album som ibland trampar vatten men som i det stora hela känns övertygande.

©Dan Backman (rec publ i SvD 200705)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: