Dolda skatter ur Thielska Galleriets samlingar: Thielska Galleriet, Stockholm, 2020
Bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel (1859-1947) var en stor och framstående samlare av framför allt nordisk konst från sekelskiftet 1900. Hela samlingen omfattar närmare 900 verk men det är bara en bråkdel som mer eller mindre permanent pryder väggarna i det lilla palatset på Blockhusudden. De allra flesta av sådan dignitet att man skulle sakna var och en av dem om de byttes ut.
Under det pågående digitaliseringsprojektet av samlingen och Ernest Thiels arkiv har den avgående museichefen Patrik Steorn och hans medarbetare nu plockat ut målningar, teckningar, grafik och skulptur som sällan eller aldrig visats. Det har blivit en mycket sevärd utställning som breddar bilden av samlaren Ernest Thiel. Han köpte ju inte bara verk av kompisarna Bruno Liljefors, Carl Larsson och Eugène Jansson, för att nämna tre av de män i Konstnärsförbundet han särskilt stöttade.
För nog är det en samling dominerad av män, män och åter män. Tråkigt men sant och en avspegling av en tid då de konstärer av kvinnligt kön ogärna släpptes fram.
Den manliga dominansen märks förstås också i urvalet av verk som plockats upp från magasinet. Bland fåtalet kvinnor kan man lyfta fram Astrid Kjellberg-Juel (1877-1965). Hennes ”Flickhuvud” är ett kanske inte så märkvärdigt men ändå känsligt målat porträtt av en flicka med rosett i håret. Astrid Kjellberg-Juel – som vid sidan av det egna konstnärskapet undervisade i konst och konsthistoria – har också med ett expressivt porträtt av Signe Thiel utförd i en dramatiskt djupröd färgskala. Nog är det ett okänt konstnärskap väl värt att damma av.
Det som överraskar mest av de tematiskt indelade rummen är det som exemplifierar på Ernest Thiels intresse för renässansens konst. Här återfinns bland annat ett anslående porträtt av hertiginna av Saxen, Katharina von Mecklenburg, iklädd en guldkreation med puffärmar och med så många guldkedjor runt halsen att de torde göra hiphopare gröna av avund. Allra märkligast är huvudbonanden, prydd av dinglande amuletter och med en orm högst upp.
Porträttet kan mycket väl vara målat av Lucas Cranach den äldre (1472-1553), men precis som i fallet med målningarna av Domeniko El Greco och Jacopo Tintoretto i samma rum kan man inte vara hundra på att de verkligen är målade av just dem. Färska expertutlåtanden tyder på det men vidare forskning får visa om de är målade av konstnärernas lärlingar.
Ett annat rum som överraskar är det som går under rubriken ”Spanskt folkliv och fransk symbolism”. Här hittar vi bland annat en ganska så hiskelig målning i stort format, ”La Gitana”, signerad av den en gång i tiden så omsusade spanska konstnären Ignacio Zuloaga ((1870-1945). Den möjligen allegoriska målningen av den uppklädda och förföriskt blickande romska kvinnan, med en gammal bister mamma eller farmor och en puckelryggig betjänt i släptåg, är av den sort som vägrar låta sig kategoriseras som bra eller dålig. Det är i alla fall tydligt att konstnären lagt mer krut på spetsar och prasslande svart siden än det summariskt uppmålade landskapet.
Själv blir jag gladast av väggen med tolv mindre verk av Oskar Bergman (1879-1963). Alla med sommarmotiv i en lätt japoniserande stil och utförda som akvareller, gouacher eller blyertsteckningar. Samtliga individuellt inramade och, bör tilläggas, helt underbara.
Oskar Bergmans skickligt stiliserade, noggrant komponerade och minituöst detaljrika landskap, där varje blad och grässtrå syns, är lika sagolika som besjälade, samtidigt som de är sakligt realistiska.
En härligt rofylld och subtilt färgskimrande gouche som ”Lyriskt landskap” förtjänar verkligen ett bättre öde än att gömmas i ett magasin. Detsamma gäller konstnärskapet i sin helhet. Thiels samling inkluderar över 40 Oskar Bergman-verk så nog finns det lysande förutsättningar för en genomarbetad retrospektiv. Kan inte minnas när en sådan senast gjordes.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200711)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera