Lisa Larson: Gustavsbergs Porslinsmuseum, 2020
Keramikern Lisa Larson (född 1931) förknippas av de flesta med figuriner i glaserad och målad stengodslera. De ömsint humoristiska porträtten av barn och djur är ju än idag eftertraktade samlarobjekt. Inte bara här i Sverige utan i hela världen. Inte minst i Japan, där hon sedan början av 00-talet varit ett stort namn och där det 2014 visades en publikdragande retrospektiv.
När Gustavsbergs Porslinsmuseum nu renoverats och återöppnat, som en del av Nationalmuseum, sker det med en presentation av denna folkkära keramiker. Fokus ligger förstås på det hon gjorde på Gustavsbergs Porslinsfabrik 1954-1980, dit hon värvades av den konstnärliga ledaren Stig Lindberg, men här finns även exempel på det hon skapat efteråt som frilansande formgivare. Både åt andra tillverkare och den egna Keramikstudion Gustavsberg. Den hon startade 1992 med sina medarbetare Franco Nicolosi och Siv Solin.
Det är ingen stor utställning, men den ger en fin överblick och visar upp bredden i konstnärskapet. Utan att på något sätt jämföra henne med Ulrica Hydman Vallien, som ju visas i en stor retrospektiv på Liljevalchs denna sommar, fungerar båda utställningarna som ögonöppnare. I alla fall för mig: plötsligt ser jag Lisa Larson i ett nytt ljus, hittar stråk av feminism och samhällsengagemang och anar i vissa fall ett avlägset släktskap med den amerikanska formgivaren Alexander Girard (1907-1993), även om hans träfigurer både var poppigare och färgrikare.
Lisa Larsons stil är kärv och inte särskilt insmickrande. Det är mycket bruna och gråa glasyrer och formspråket är stiliserat på gränsen till klumpigt. På ett bra sätt, måste tilläggas. När hon använder sig av färg är nyanserna mättade, det är som att hon vill behålla känslan av stengodsleran.
Det finns ett både primitivt och folkloristiskt drag, särskilt i bruksgodset. Inte specifikt svenskt eller ens nordiskt, mer som att lite vad som helst, från sydamerikansk ornamentik till japanskt tuschmåleri, smugit sig in i det personliga formspråket.
Skillnaden är påtaglig mellan de unika och serietillverkade objekten. Figurserierna är lättillgängligt dekorativa och liksom både glada och melankoliska, medan den unika keramiken kan dra åt det abstrakta och ibland präglas av en mer dyster och tung känsla. Hon behärskar båda uttrycken men man förstår att den serietillverkade keramikens ramar kunde kännas begränsande.
Lisa Larsons är en av många starka formgivare som kommit att förknippas med Gustavsbergs Porslinsfabrik. Stig Lindberg, Wilhelm Kåge och Karin Björquist är tre andra. Alla dessa, och fler därtill, finns representerade i den basutställning som visar en liten, liten del av den samling med över 45 000 föremål som skänktes av den tidigare ägaren KF till staten år 2000 och nu förvaltas av Nationalmuseum.
Porslinsfabriken startade redan sin porslinstillverkning 1825 så det är en lång, krånglig och turbulent historia att berätta. Inte minst har senare års ägarbyten, kommunalpolitiska turer och hotade ateljéer för konsthantverkare och konstnärer genererat rubriker och upprörda känslor.
Men här är det fabrikens friktionsfria historia som förvisas i det lilla och ganska anspråkslösa museet. Det är en konventionell men snygg presentation där det mest spektakulära är en installation med praktvaser från andra halvan av 1800-talet. Stora och härligt överdekorativa pjäser med tryckt och målad dekor tillverkade för att locka till sig uppmärksamhet på konst- och industriutställningar världen runt.
Här finns också en anslående vägg med glasyrprover i olika färger. Det hade precis lika gärna kunnat vara en installation på valfri konstutställning. Det gäller också den superdekorativa historiska kavalkaden av tallrikar.
Bland alla serviser och vardagsföremål i plast återfinns Gunnar Larsons lika genialiska som klassiska askfat ”Kulan”. Ja, det är Lisa Larsons make. Även han verksam som formgivare, men också som konstnär. Hans kärva stengods-reliefer i Tekniska Nämndhuset är tisdtypisk abstrakt 60-talskonst väl värd att återupptäckas. Gunnar Larson gick bort 2 juni i år.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200806)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera