kritik sedan 1993

Från Freak out! till The yellow shark (en rangordnad Frank Zappa-diskografi)

Det var ingen lätt uppgift. Men jag hade till slut inget val. Måste ju rangordna Frank Zappas alla officiella releaser (inte de postuma) för att klargöra min egen relation till diskografin och förstå hur albumen förhåller sig till varandra.

Är osäker på vilket som var mitt första inköpta Zappa-album. Möjligen var det ”Chunga’s revenge” – det införskaffade jag 1970, samma år som det släpptes – eller så var det ”Freak Out!” i en nedbantad version (enkel-lp) som jag beställde från England. Har inget bra svar till varför jag bytte in den på en skivbörs.

Listan är inte skriven i sten. Och är möjligen motsägelsefull när det gäller betyg och omdömen. Några album kanske skulle byta plats med varandra. Några kanske skulle placerats på en högre eller lägre position. Några var ganska omöjliga att betygsätta och rangordna. 

Men vad jag kan säga med en nyvunnen stark övertygelse är att det mesta med Zappa går åt skogen från och med ”Sheik Yerbouti”. Att det är samma år, 1979, som Zappa klipper sig kan möjligen tolkas symboliskt. 

Att det gick snett just då är förvisso ingen nyhet men att jag vid dessa metodiska omlyssningar skulle ogilla musiken efter 1979 så mycket och så starkt (det finns undantag förstås, men de är inte många) kom lite som en överraskning. Lite överraskande också att Zappas cynismer, sarkasmer, vulgariteter och obsceniteter från denna tid skulle vara så svårsmälta och osympatiska. Och nej, att försvara den unkna kvinnosyn han ibland (alltför ofta) gav uttryck för som ironisk låter sig inte göras.

Listan baseras på originalutgåvorna (majoriteten kom på vinyl). Betygsskalan är 1-10, betyget inom parantes gäller omslaget. De med samma betyg är rangordnade, med den bästa först.

Jag har tagit bort mastodontserien ”You can’t do that on stage anymore, Vol 1-6” (1988-92) från listan. De sex albumens ihopklippta liveinspelningar från hela karriären är svåra att rangordna och betygsätta i detta sammanhang. Visst är det delvis intressant lyssning för zappaisten, men här finns inte mycket värt att återvända till. Det bästa med hela klabbet är Zappas skrivna kommentarer till låtarna.

Likaså har jag tagit bort inspelningarna med de orkestrala verken. De bildar en egen kategori i diskografin så de har jag rangordnat och betygsatt i ett appendix.

1. We’re only in it for the money (1968) 10/10 (10/10)

Är inte helt säker på att ”We’re only in it for the money” är Zappas bästa. Skulle lika gärna kunna ha ”Uncle Meat” eller ”Lumpy gravy” som etta. De är ju inspelade under samma tid och var, tillsammans  med ”Crusing with Ruben & The Jets”, avsedda att ingå i ett av Zappas alla realiserade och orealiserade albumprojekt. Men ”WOIIFTM” är och förblir ett kalejdoskopiskt mästerverk med förtjusande popmelodier, charmiga framföranden, dadaistiska dialoger/monologer, Varése-klingande musique concrete och skarpt samtidskommenterade texter växlande mellan cynism och ömsinthet.

2. Uncle Meat (1969) 10/10 (10/10)

”King Kong”-sviten, som fyller hela fjärde sidan på detta dubbelalbum har sina ljuspunkter men är i sin helhet småtråkig. Resten är desto bättre. De intrikata och närmast kammarmusikaliska ”Uncle Meat: Main title theme”, ”Dog breath, In the year of the plague”, ”The legend of the golden arches”, ”The dog breath variations”, ”The Uncle meat variations” och ”A pound for a brown on the bus” representerar – i just dessa versioner – allt det som jag älskar med det djupt originella musikgeniet Frank Zappa.

3. Lumpy gravy (1967) 10/10 (10/10)

Mångfacetterat mästerverk i två delar. Kul och kusligt och finstämt och störigt. Och så knarkigt knasigt att man kan tro att Zappa, trots försäkringar om motsatsen, ändå rökte på ibland. Avantgardistisk psykedelia som roar och oroar. 

4. 200 motels (1971) 10/10 (9/10)

Filmen är stundtals väldigt rolig och bra men i det stora hela är det ett sjukt svårsmält visuellt experiment. Soundtracket är däremot lysande med ruffig sjuttiotalsrock och mäktiga orkestrala partier pendlande mellan gripande vackra melodier och avantgardistiska utsvävningar som kan mäta sig med de största kompositörsnamnen. Lägg till hysteriskt roliga dialoger/monologer med Mark Volman och Howard Kaylan i högform. Ett udda och oförtjänt förbisett album i diskografin.

5. Over-nite sensation (1973) 10/10 (9/10)

Zappas bästa sjuttiotalsalbum. Med den näst bästa upplagan av Mothers. Lättillgängligt och helgjutet, med superstarka melodier och superroligt rimmade texter. Och med ”Montana” – en av de allra mest monumentala Zappa-klassikerna – som höjdaravslutning.

6. Roxy & elsewhere (1974) 10/10 (10/10)

Absolut bästa livealbumet. Egentligen det enda man behöver. Förutom topplåtar (gamla och nya), toppsolon och ett toppenband i toppform får vi fyra låtpresentationer av ståupparen Frank Zappa som – efter alla dessa år – är lika roliga precis varje gång.

7. Burnt weeny sandwich (1970) 9/10 (8/10)

Ett av många klippa och klistra-album, med studio- och liveinspelningar huller om buller.”Ouverture to a holiday in Berlin” och ”Holiday in Berlin, Full-blown” hör till Zappas allra bästa instrumentalkompositioner. De mer konstmusikaliskt inriktade ”Igor’s boogie, Phase One” och ”Igor’s boogie, Phase Two” förtjänar också applåder. Och den kammarmusikaliska pianopärlan ”Aybe sea”. Zappas flummiga wahwah-solo i ”Theme from Burnt weeny sandwich” (med underbart störig bakgrund) hör till hans allra bästa.

8. Weasels ripped my flesh (1970) 9/10 (8/10)

Ett av de mest friformjazziga Zappa-albumen. Precis som ”Burnt weeny sandwich” är det ett snyggt hopkok av studio- och liveinspelningar. ”Toads of the short forest”, ”Oh no” och ”The orange county lumber truck” är förstås prime time Zappa. Och hur imponerande genialiskt är det inte att avsluta hela härligheten med två minuters brutal rundgång.

9. Hot rats (1969) 9/10 (10/10)

”The Gumbo variations” är ett tradigt och tjatigt jam som inte kommer någonstans under de tolv minuter som det bara pågår och pågår. I övrigt är allt toppen med klassikern ”Peaches en regalia” som inledande fanfar.

10. One size fits all (1975) 9/10 (10/10)

Sjuttiotalszappa-klassiker. Särskilt för den monumentala ”Inca roads”. Starka låtar – ”Andy” är lite bortglömd – men helheten är svulstig. 

11. Absolutely free (1967) 8/10 (10/10)

Kan inte påstå att jag lyssnar särskilt ofta på ”Absolutely free”. Men i all sin svårlyssnade jobbighet försvarar det ändå sin plats som ett av Zappas bästa album. Möjligen mer i teorin (att tänka på det) än i praktiken (att lyssna på det). Som en freakig och oslipad diamant.

12. Freak out (1966) 8/10 (10/10)

Vi tar det en gång till. Kan inte påstå att jag lyssnar särskilt ofta på ”Freak out”. Men i all sin svårlyssnade jobbighet försvarar det ändå sin plats som ett av Zappas bästa album. Möjligen mer i teorin (att tänka på det) än i praktiken (att lyssna på det). Som en freakig och oslipad diamant. Men, sett som debut är den förstås fenomenal. 

13. Apostrophe (‘) (1974) 8/10 (5/10)

Första sidan är ljuvlig från första till sista sekund. Med fantastisk korrelation mellan text och musik. Andra sidan inte lika bra. Svulstig och grötig. Men avslutande ”Stink-foot” är ju förstås en tramsigt kul Zappa-bagatell av klassiskt snitt.

14. The Grand wazoo (1972) 8/10 (10/10)

Andra albumet från Zappas jazzigaste år. Bra kompositioner, infallsrika arrangemang, snygga framföranden av inhyrda studiorävar och jazzkatter men, precis som med föregångaren ”Waka/Jawaka”, lite för långa solon. Det finns ett lugn i de här inspelningarna som är ovanligt för ett Zappa-album. Att inte den supersnygga ”Blessed relief” tagits upp av andra på jazzscenen är ett mysterium. 

15. Bongo fury (1975) 8/10 (9/10)

När kompisarna/antagonisterna Zappa och Captain Beefheart sammanstrålade för några konserter och studiosessions 1975 blev resultatet riktigt bra. Båda tar den plats och utrymme som krävs och bandet bakom dem är ganska så magnifikt lysande (även om bluesrockandet blir lite för omfattande). Höjdpunkter: ”Carolina hard-core ecstasy” och ”Muffin man”.

16. Crusising with Ruben & The Jets (1968) 7/10 (10/10)

Ett udda album i diskografin. Bra förstås, men det blir onekligen lite tjatigt att lyssna på all denna r&b och doo-wop. Men Cal Schenkels omslag är fantastiskt.

17. Waka/Jawaka (1972) 7/10 (10/10)

Första albumet med musik från Zappas jazzigaste år. Titelspåret och ”Big swifty” är bra och härligt intrikata instrumentallåtar men nästan alla solon är för långa och ”Your mouth” är ju rätt tradig. Men ”It just might be a one-shot deal” är toppen med ett underbart pedal steel-solo av Sneaky Pete Kleinow.

18. Zappa in New York (1978) 7/10 (8/10)

Ännu ett livealbum. Tramsiga och tveksamma (jo, Zappas sexuellt explicita fantasier är onekligen mer svårsmälta idag) sånger som ”Titties & beer”, ”Honey don’t you want a man like me” och ”The Illinois enema bandit” blandade och skakade med komplexa instrumentallåtar som ”I promise not to come in your mouth”, ”The black page drum solo/Black page #1” och ”Black page #2”. 

19. Studio tan (1978) 7/10 (1/10)

Den drygt tjugo minuter långa ”The adventures of Greggery Peccary” kommer liksom ingen vart och känns mest som ett onödigt återbruk av välbekanta Zappa-grepp, både vad gäller text och musik. Desto bättre då att ”Revised music for guitar and low-budget orchestra” och ”RDNZL” är komplexa Zappa-kompositioner av god kvalitet.

20. Chunga’s revenge (1970) 6/10 (7/10)

Första albumet med Mark Volman och Howard Kaylan (Flo & Eddie). När den kom var det något av en bluesrockig besvikelse. Ser ingen anledning att revidera min besvikelse men ”Twenty small cigars” är en delikat jazzpärla och titelspåret är förstås en monumental Zappa-klassiker.

21. Fillmore East – June 1971 (1971) 6/10 (5/10)

Med Flo & Eddie i The Mothers blev det mer komik än musik. Om det kan man ha åsikter. Men ändå: livealbumet från Fillmore är onekligen rätt kul och tjänar både som en dokumentation av denna epok och som ett förspel (tillsammans med ”Chunga’s revenge”) till ”200 motels”. Men musiken är hafsigt framförd.

22. Zoot allures (1976) 5/10 (9/10)

Titelspåret och ”Black napkins” är instrumentala spår av bästa Zappa-klass, resten pendlar mellan bra (”Wind up workin’ in a gas station”) och pinsamt (”Ms. Pinky”). Ett mellanalbum. Mest minnesvärt för de fantastiska omslagsfotografierna.

23. Ahead of their time (1993) 5/10 (5/10)

Man skulle varit där. På Royal festival hall i London. 25 oktober 1968. Med favoritupplagan av The Mothers och medlemmar från BBC symphony orchestra. Det hade garanterat varit knäckande. Men att bara lyssna på den här dåligt inspelade och jobbigt galna musikteatern (med en massa teman som senare skulle dyka upp i ”200 motels”) och ett urval låtar från den första Mothers-epoken funkar sådär.

24. Just another band from L.A. (1972) 4/10 (4/10)

Sista albumet med Flo & Eddie. ”Billy the mountain”-berättelsen har sina stunder men tyngs ner av alltför mycket trams. Resten är ganska så överflödigt.

25. Sleep dirt (1979) 4/10 (1/10)

Ett besvärligt album. Det låter genomgående ok men inget fäster. På alla sätt och vis ett mellanalbum i diskografin. Dessutom är avsaknaden av produktionsuppgifter sjukt irriterande (gäller också ”Studio tan” och ”Orchestral favourites”, pga stridigheter med skivbolaget).

26. Playground psychotics (1992) 3/10 (4/10)

Mestadels dokumentärt bakgrundsmaterial för filmen ”200 motels” (utgiven i efterhand). Systeralbum till ”Fillmore East – June 1971”. Mer monologer/dialoger än musik. Så här i efterhand känns det som att Zappa överskattade vårt intresse för sjuttitalets turnéliv. Och nej, världen behöver inte en alternativ version av ”Billy the Mountain”.

27. Sheik yerbouti (1979) 3/10 (2/10)

Här börjar förfallet på riktigt. Och det stavas Tommy Mars och Peter Wolf. Det kanske inte är deras fel men deras plastiga klaviaturer har på något sätt blivit synonymt med den jobbiga Zappa som – om jag får överdriva och generalisera lite – blivit synonym med cynismer, perversioner och dålig hårdrock. Räddningen kommer precis i slutet: ”Wild love” och ”Yo’ mama” når upp till den standard man har rätt att kräva av Zappa-kompositioner.

28. The best band you never heard in your life (1991) 3/10 (2/10)

Zappa släppte tre livealbum från 1988-turnén, den som blev hans sista. Alla har lite olika tematik, denna innehåller bara covers. Mest är det Zappalåtar men här finns också covers på sådant som ”Purple haze” och ”Stairway to heaven”. Det är bra drag på det stora bandet men det lyfter inte.

29. Broadway the hard way (1988) 3/10 (1/10)

Ännu ett synnerligen onödigt album från 88-turnén. Denna gång med nya kompositioner (undantaget Nelson Riddles ”The Untouchables”).

30. Make a jazz noise here (1991) 3/10 (2/10)

Tredje albumet med inspelningar från 88-turnén. Mest instrumentalt. Mycket blås, bra energi. Men det ger liksom inget nytt. Kan inte hitta på någon bra anledning till att plocka ut den ur skivhyllan och placera den i cd-spelaren.

31. Jazz from hell (1986) 3/10 (2/10)

Sju synclavier-låtar och ett liveinspelat gitarrsolo med komp. Inte riktigt så illa som man kan tro även om den digitala synclavieren kan driva en till vansinne. ”G-spot tornado” är det bästa Zappa fick ur sig under hela åttiotalet men den gjordes mycket bättre av Ensemble Modern.   

32. Shut up ‘n play yer guitar (1981) 3/10 (2/10)

Det var inte direkt Zappas bästa idé att klippa ut en hel drös av sina solon, samla ihop dem på tre vinyler och lägga dem i en kartong. Visst finns det ett och annat solo som tål att lyssnas på – även om de är från det eländiga åttiotalet – men tagna ur sina sammanhang – låtarna – blir det tjatigt och tämligen poänglöst.

33. Guitar (1988) 3/10 (6/10)

Man kan tycka att det räckte med ”Shut up ‘n play yer guitar”. Men nej, Zappa letade rätt på nitton andra solon och släppte dem på en dubbel-lp med den, för Zappa, chockerande intetsägande titeln ”Guitar”. 

34. You are what you is (1981) 2/10 (1/10)

”Theme from the 3rd movement of Sinister fotwear”, ”You are what you is”, ”Dumb all over”, ”Jumbo go away”, ”Drafted again” är möjligen lyssningsbara (men inte särskilt minnesvärda). Resten på denna dubbel är satiriskt trams och flams för en amerikansk grabbpublik.

35. Joe’s garage Act I-III (1979) 2/10 (2/10)

”Fembot in a wet t-shirt” och ”Watermelon in Easter Hay” skulle kunna godkännas men i övrigt är operan ”Joe’s garage” (uppdelad på tre vinyler) ännu ett tragiskt bottennapp i Zappa-diskografin.

36. Frank Zappa meets The Mothers of Prevention (European version)(1985) 2/10 (1/10)

”Alien orifice” är bra. Slick åttiotalistisk jazzrock som bara Zappa kan få till. Och bara Steve Vai kan spela. Resten kan vi glömma.

37. Tinsel town rebellion (1981) 2/10 (5/10)

Den här livedubbeln kan vi också glömma. Eller gömma långt bak i skivbacken. Varför skriver han låtar om tjejer som är ”easy meat”? Varför ber han den kvinnliga delen av publiken att ta av sig underbyxor och bh och slänga upp dem på scenen? Ibland – ganska ofta – är det svårt att vara ett Zappa-fan. 

38. Francesco Zappa (1984) 2/10 (2/10)

På ett konceptuellt plan är det förstås kul att Zappa tagit sig an kompositören Francesco Zappa (1763-1788) och tankat ner hans barockmusik i sin kära synclavier. Och fått det att låta som en digital speldosa. Vi zappaister måste ha albumet i vår ägo men inget säger att man måste lyssna på det.

39. The man from Utopia (1983) 2/10 (1/10)

Ännu ett av Zappas alla åttiotalsalbum som borde ha magasinerats och glömts bort.

40. Ship arriving too late to save a drowning witch (1982) 1/10 (2/10)

Olyssningsbar teknologisk rock.

41. Baby snakes (1983) 1/10 (1/10)

Ganska så outhärdligt livealbum som också utgör soundtrack till den ganska så outhärdliga filmen med samma namn.

42. Does humor belong in music? (1986) 1/10 (1/10)

Alla dessa livealbum. Vem vill ha dem? Inte jag iallafall. Detta kommer från 1984-turnén och har den kanske tråkigaste uppställning musiker som Zappa någonsin hyrt in: White, Willis, Martin, Zavod, Thunes, Wackerman.

43. Them or us (1984) 1/10 (2/10)

Zappas åttiotalsproduktion har, som väl framgått vid det här laget, inte åldrats väl. Det är som att han var på krig mot hela världen och fastnat i ett osaligt läge där inget fick vara på riktigt och bli på allvar. Omgiven av själlösa ekvilibrister och ja-sägare blir musiken mer och mer inkrökt och osympatisk.     

44. Thing-fish (1984) 1/10 (1/10)

Zappas obegripliga och olyssningsbara musikal (?) ”Thing-fish” hamnar förstås så långt bak det är möjligt i denna genomgång. Hur han orkat komponera denna smörja (innehållande en hel del skåpmat) är lika obegripligt som att det finns människor som än idag orkar lyssna på eländet.

Orkestrala album

1. The Yellow shark (1993) 9/10 (7/10)

Om Zappa själv var nöjd – vilket han var – måste jag också vara nöjd. Och visst tolkar Ensemble Modern musiken på bästa tänkbara sätt. Men albumet är mer än så: det var ju Zappas sista projekt, släppt i november 1993, en månad innan han avled.

2. Orchestral favourites (1979) 8/10 (3/10)

Mycket bra urval av Zappas orkestrala verk. Snygga framföranden. Älskar att det är så mycket hämtat från ”200 motels”. Älskar också övergången från den laddade och underbart atonala ”Naval aviation in art?” till den ljuvligt melodiösa ”Duke of prunes”.

3. Boulez conducts Zappa: The perfect stranger (1984) 8/10 (4/10)

Pierre Boulez och Ensemble InterContemporain tolkar Zappa med stringens och nerv. Att Zappa blandar upp det med egna synclavier-låtar är väl inte helt optimalt (det var väl bara Zappa själv som diggade monstersyntensamplern?). Men ändå, vid återhörande är ”The girl in the magnesium dress” riktigt fin med drömskt samplad vibrafon och marimba från en annan galax.

4. London Symphony Orchestra, Vol I (1983) 7/10 (2/10)

Vetskapen om att Zappa till stora delar var missnöjd med resultatet – pga alltför korta repetitionstider och oengagerade musiker – gör lyssningen komplicerad. Men visst är musiken, i lagom doser, förstås njutbar. Vem annars än Zappa skulle ha  kommentarer på omslaget om försök att korrigera falskspel och rytmiska snedsteg? Och ge ironiska slängar åt sina egna kompositioner.

5. London Symphony Orchestra, Vol II (1987) 7/10 (7/10)

Vi tar det igen. Vetskapen om att Zappa till stora delar var missnöjd med resultatet – pga alltför korta repetitionstider och oengagerade musiker – gör lyssningen komplicerad. Men visst är musiken, i lagom doser, förstås njutbar. Vem annars än Zappa skulle ha  kommentarer på omslaget om försök att korrigera falskspel och rytmiska snedsteg? Och ge ironiska slängar åt sina egna kompositioner.

©Dan Backman 221218

2 svar till “Från Freak out! till The yellow shark (en rangordnad Frank Zappa-diskografi)”

  1. Jan Steineck

    Naturligtvis var du tvungen att göra detta, vad annars? Och, vem annars ?

    Men, jag kan ju inte låta din text vara oemotsagd eller okommenterad.

    Så blev jag tvungen att i min ensamhet, förkyld, en gråkulen decemberdag ägna hela dagen (och halva natten) åt att lyssna på den gamla galningen, tror första gången på åtminstone 10 år som jag hör hans mer eller mindre bisarra (!) toner och texter. Tack för det, Dan !

    Och?

    Först: Bästa skivan är ju Overnite sensation, perioden med George Duke, Ponty m.fl är den absolut bästa, här dessutom kryddad av Mrs Turners med vänners helt sanslösa (tex på Montana) insats.

    Zappa är ju som ett gäng olika artister/konstnärer i en. Vilken Zappa man föredrar kanske beror på vem man lärde känna först, Jag är ju lite yngre än farbror, det var nog våren -74 som jag drabbades av “Overnite..” och “Apostrohie”, snart följt av “Roxy&elsewhere” och “One size”. Det var ju annars mycket fusion på den tiden, Zappa hade ju sin alldeles egna Zappa-fusion, där tidens Rock-Jazz, Avangarde, Fusion mötte han alldeles egna galna Zappa-friform.

    Mycket av texterna gick nog mig förbi, han häcklade den trånga medelklassmoralen, USA och det mesta han fick syn på, tänkte jag, jag missade nog många detaljer. De tålde väl inte en närmare granskning ens då, än mindre nu i vår bigotta nutid. Särskilt elegent är han ju inte. Några rader fastnade och har väl alltid suttit där, meningsfulla ? Kanske lanserade de nått alternativt eller otippat perspektiv? Vi har väl alla nåra märkliga zappa-rader/bilder som poppar upp ibland? Hungriga freaks, cheepnis, such a fool, I think it’s your mind, the slime ouzing out…..

    Angående “Sleep dirt” håller jag inte med. Jag tycker det är en av de bättre skivorna, nån slags epilog till Jazz-fusion-friform-eran. Som en bootleg utgiven av skivbolaget, visst, albumet och dess två kompisar (“Orchestral favorites”, “Studio Tan”) är ju inte några sammanhållna verk, även då när det begav sig visste man ju att de inte var några riktiga “Zappa-skivor” men musikaliskt, med en George Duke i toppform…. så bra!

    Sen kan man diskutera “Sheik Yerbouti”, det var väl där nånstans man lämnade Zappa, men jag vet inte vems fel det var egentligen? Lyssnar om skivan, går ju inte att förneka att mycket är ju otroligt bra (Rat Tomago, tex) men, det är nått med uttrycket kanske? Vägarna skildes….

    Gillad av 1 person

    Svara
    • Dan Backman

      Ja, klart att just jag måste göra denna lista. Rätt jobbigt men det känns bra att för mig själv få svart på vitt att Zappa verkligen tappade det 1979. Kul att du läste, lyssnade och kommenterade. Responsen har varit rätt stor på de två zappa-communitys som jag är med i på facebook. Många har läst och tyckt till. Kul det där med alla textrader som bränts in i järnbarken. ”Raisin´it up waxen it down in a little white box that I can sell uptown”…

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: