kritik sedan 1993

Dungen: En är för mycket och tusen är aldrig nog (Mexican Summer/Border, 2022)

Visst känner man igen Dungen. Gustav Ejstes nasala röst och Reine Fiskes gitarrkrevader tar man ju inte miste på. Men jämför man det nya albumet med den självbetitlade debuten från 2001 och det senaste studioinspelade albumet ”Allas sak” från 2015, får man nog säga att musiken fått hårdare konturer och blivit mindre flumproggig och psykedeliskt utsvävande. Men, och det är viktigt, utan att egensinnet, experimentlustan och infallsrikedomen försvunnit.

”En är för mycket och tusen är aldrig nog” är inspelat i Göteborg mellan åren 2017 och 2021. En tidsperiod som både sammanfaller med att Amason, där Ejstes utgör en viktig kugge, seglat upp som ett av de stora svenska banden och att han, som det publicitetshungrigt påpekas i marknadsföringen, tagit farväl av alkohol och andra droger (som albumtiteln refererar till).

Dungen är ju både ett band och ett soloprojekt och här har multiinstrumentalisten Gustav Ejstes, påhejad av producenten Mattias Glavå, gjort mycket av jobbet själv. Som på de första albumen. Fiskes gitarr är med mest hela tiden men Mattias Gustavsson och Johan Holmegard, som är så viktiga när Dungen spelar live, hörs mer sporadiskt.   

Det inledande spåret ”Skövde”, om uppväxten i staden på slätten mittemellan Vänern och Vättern, är nog det rakaste jag hört med Dungen. Ett programmerat snabbt ettrigt beat, en ursnygg ackordgång, tvärflöjt och Ejstes röst i stämmor.

”Om det finns något som du vill fråga mig” är mer karaktäristiskt Dungen-störigt och Mitch Mitchell-stökigt. Johan Holmegard drar iväg med pukvirvlar och splashiga cymabler och alltsammans låter lite som ett förslag till en förvriden fortsättning på The Beatles kring albumet ”Revolver”.

”Nattens sista strimma ljus” är om möjligt ännu störigare. Holmegards skramliga trummor bråkar med Reine Fiskes loopade gitarrslinga, distad och atonal.

Den efterföljande ”Möbler” kommer som plåster på såren. I alla fall till en början då Ejstes jazziga hammondorgel lägger en guppande grund för en sång som skulle kunna gjorts av Free Design. Eller Gals And Pals. Fast vokalgruppen med Lasse Bagge och de andra skulle förstås inte låtit den sakta plana ut i esoteriskt swishande ambient.

Att gå igenom albumet spår för spår är frestande – vill ju gärna få med referenserna till George Harrison och, förstås, Bosse Hansson – men jag får nöja mig med konstaterandet att fortsättningen är lika varierad och färgrik. Fullproppad med tvära kast och härligt konstiga vändningar. 

Och, inte att förglömma, de där särpräglade texterna. Där Ejstes berättar, inbillar jag mig,  om saker som hänt och tankar han tänkt. Rakt på sak och med en brutalt naiv uppriktighet.

När den progressiva rock-sviten ”Klockan slår, den är mycket nu” överraskande övergår i några strofer ur Bo Bergmans dikt ”Vårfrost” – uppläst av poeten och akademiledamoten själv i en brusig inspelning från förr och adderad med stumfilmspiano och fågelsång – förstår jag slutgiltigt att detta är Dungens hittills bästa album.

©Dan Backman (rec publ i SvD 221014)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: