Ljus över hav och land – Önningebykolonin på Åland: Waldemarsudde, Stockholm, 2022
Det sena 1800-talets nordeuropeiska konstnärskolonier har varit föremål för ett flertal mycket genomarbetade utställningar på Waldemarsudde. Efter genomgången 2019 av den välbekanta kolonien i det lilla franska samhället Grez-sur-Loing har intresset nu riktats mot Åland – som i år firar 100 år av självstyre – och den både i Sverige och Finland tidigare bortglömda Önningebykolonin.
Här, i lilla Önningeby utanför Mariehamn, samlades ett trettiotal finska och svenska konstnärer från och till mellan åren 1886 och 1914. Under några år vistades också en grupp med estniska konstnärer och författare där. I vilken mån de hade kontakt med de svenska och finska konstnärerna är dock oklart.
Precis som med de andra konstnärkolonierna ägnade man sig åt friluftsmåleri, men man porträtterade också varandra och lokalbefolkningen. Den sociala samvaron, med middagar och fester, var förstås också viktig. Vänskapsband knöts och romantiska relationer uppstod. Som det gör när människor träffas under längre perioder.

Mitt i allt detta fanns den finländske målaren Victor Westerholm och hans hustru Hilma. Det var han som 1884 skaffade sig en sommarbostad vid Lemströms kanal nära Önningebyn och det var han som 1886 bjöd dit sin kollega Fredrik Ahlstedt, båda uppburna konstnärer i Finland med stora nätverk. Ryktet gick och snart var det många konstnärer som hyrt in sig i och omkring den lilla byn med jordbrukare och fiskare, som nu kunde dryga ut sina inkomsterna med hyresintäkter.
En annan centralgestalt var den svenska målaren J.A.G. Acke (som egentligen hette Johan Axel Gustaf Andersson). Med sin sociala kompetens var det framför allt han som initierade alla de upptåg och fester som också var en del av livet på landet. Det var i denna krets han träffade konstnären Eva Topelius, dotter till den kända författaren Zacharias Topelius. De tu blev ett par och gifte sig 1891.
Eva Topelius – representerad med en vacker blomstermålning – var blott en av alla de kvinnor som fanns med i gemenskapen. Till skillnad från andra konstnärskolonier var kvinnorna inte bara i majoritet, de kunde också ta plats som de manliga konstnärernas jämlikar. Det var som bekant långt ifrån självklart i slutet på 1800-talet men de finska kvinnliga konstnärerna hade skapat starka nätverk och såväl Konstföreningens ritskola som Konstindustriföreningens skola var att betrakta som progressiva lärosäten.

Utställningen på Waldemarsudde är ingen sensation men den lyfter fram ett flertal goda konstnärskap de flesta av oss inte hade en aning om. De konstnärliga uttrycken skiljer sig åt men förenas av en lågmäld realism. Det åländska landskapet är odramatiskt och konstnärerna har inte intresserat sig för några särskilt spektakulära motiv. Naturen, med dess skiftande ljus och väder, och människorna som där bor, tycks räcka gott och väl. Det ser ut som att livet går sin gilla gång och att konstnärerna och lokalbefolkningen kommer bra överens.
Från svensk horisont är det förstås J.A.G. Acke som är det mest välbekanta namnet. Han representeras bland annat med två fina porträtt: ett intimt och senuellt porträtt av Elin Danielsson och ett av en bastant fiskrensande kvinna, ”Knapans farmor”.
Elin Danielsson själv, som lade till efternamnet Gambogi när hon gift sig med en italiensk konstnär, står bakom några av utställningens bästa verk, däribland en vinterbild med två oxar som ska dra ett timmersläp och en stämmningsfull kvällsbild från ”Bryggan vid Tomtebo”.
Jag stannar också vid några känsligt utförda barnporträtt av Hanna Rönnberg, Ellen Favorins rustika landskap och Edvard Westmans björkar.

Utställningens mest iögonfallande verk är Victor Westerholms påtagligt långsmala ”Eckrö postbrygga”. Här finns den lite kärva friskhet som kan sägas karaktärisera många av konstnärsgruppens målningar. Med sin långa horisontlinje och krusade hav – och de tre män som kanske spanar efter en annalkande postbåt – är det en målning med ett närmast filmisk sug i sig.
©Dan Backman (rec publ i SvD 221009)
Kommentera