kritik sedan 1993

Bob Dylan: Avicii Arena, Stockholm, 2022

Det finns en praxis bland oss musikkritiker att jämföra Bob Dylan med Bob Dylan. Det ska avgöras om den aktuella konserten är bättre än den förra. Eller sämre än den legendariska för många år sedan. Det ska rapporteras om humöret och om han sjunger bra eller dåligt.

Att det blivit så har förstås att göra med Dylans oändligt långa tid i rampljuset och den så viktiga dagsformen. Men allra mest handlar det om den beryktade gåtfullheten och oviljan att infoga sig i något slags led. Man blir liksom aldrig klok på Dylan.

Nytt för denna turné är det omskrivna mobilförbudet. Inte för att det spelar någon större roll, hans kärnpublik brukar ändå inte fippla särskilt mycket med sina mobiler. Men ändå, tack snälla, med mobilerna i låsta påsar infinner sig ett behagligt lugn.

Låtlistan bygger till stor del på det senaste albumet ”Rough and rowdy ways”. Alla låtar utom den mastodontlånga ”Murder most foul” finns med, blandade med några gamla godingar. Inte de allra mest välbekanta dock. 

Några är eländigt gubbrockiga av den sort han så ofta återvänder till, sega och röriga på samma gång. Men här ryms också stillsamma episka nummer som ”I contain multitudes” och ”Key West (philosopher pirate)”. Då har vi det ganska mysigt tillsammans. Den förstnämnda en slags programförklaring, späckad med referenser och namn på det där typiskt dylanska sättet och med återkommande textrader som ”I’m a man of contradictions/I’m a man of many moods/I contain multitudes”.

”Black rider” och ”Crossing the rubicon” är kanske inte mycket till låtar, men som tonsatt poesi är det fint. Den söta ”I´ve made up my mind to give myself to you” är som en vaggvisa med sin välkända melodislinga hämtad från Jaques Offenbachs opera ”Hoffmans äventyr”.

Naturligtvis ändrar han på godingarna ”I’ll be your baby tonight” och ”Gotta serve somebody”. Den förstnämnda till det sämre medan den andra blir rätt kul i en rockigare version. ”Every grain of sand” är ganska bokstavstrogen och blir en fin avslutning.

Dylan hetsar han sig fram genom låtlistan, som om han har ett tåg att passa, och som vanligt är inledningarna och avslutningarna av låtarna ytterst otydliga. Men även om vi alla vet att det är precis så det ska vara är ändå den obskyra ”Watching the river flow” – som inleder konserten på exakt utsatt tid – så galet skev och rörig att det blir svårt att hålla sig för skratt. Det är nästan så att man tror att han skojar med oss.

Så, vad blir domen? Var Dylan bättre eller sämre den här gången? Och hur var dagsformen? Tja, det hade varit skönt om han avstått från att klinka på pianot, men nog gav den 81-åriga Nobelpristagaren ett piggt intryck. Han hade bett i rösten, sa ”thank you” två gånger, spelade munspel en gång och stod upp bakom sitt piano mest hela tiden. Revärer på byxorna, men ingen hatt. 

Bandet spelade ihop sig någorlunda – det kan inte vara lätt att följa Dylan – och ljudteknikerna fick till en acceptabel ljudbild. Men jämfört med förra gången jag såg honom, 2017 på Waterfront, var det sämre. Dylan passar inte på de stora arenorna och ett halvfyllt Avicii Arena går inte upp mot ett fullt Waterfront där alla ser och hör bra.

Och bandet? Med tvekan godkända. Jag saknade gitarristen Charlie Sexton och den nya trummisen, Charlie Drayton, verkade inte ha hört låtarna förut. 

©Dan Backman (rec publ i SvD 220929)  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: