Isaac Grünewald: Waldemarsudde, Stockholm, 2022
I en tid då förbisedda och bortglömda kvinnliga konstnärskap lyfts fram som aldrig förr kommer utställningen med Isaac Grünewald (1889-1946) på Waldermarsudde lite som en överraskning. Idag är det ju makan Sigrid Hjertén (1885-1948) som sedan länge varit den mest uppmärksammade. Måhända är det sympomatiskt att Grünewald kommer fyra år efter den stora presentation av Hjertén på samma plats.
Konst är ingen tävling så det finns ingen anledning att ställa konstnärskapen mot varandra. Istället kan man tänka tvärtom och finna likheter, inte så konstigt kanske då båda studerade för Henri Matisse och verkade i samma modernistiska tidsanda. De delade många motiv, som området kring Slussen och Kornhamstorg, och bådas skildringar av den nya stadsbilden är närmast förvillande lika.
Grünewald-utställningen, den mest omfattande sedan 1989, tjänar gott som en påminnelse om ett påfallande eklektiskt konstnärskap. Det märks redan i det första rummet där självporträtten fyller en hel vägg. De är sinsemellan helt olika och mer eller mindre övertygande ur en rent konstnärlig synvinkel.
Det finns inget som förenar porträtten av den sjuttonåriga och den tjugosexåriga konstnären. Det första med den då blivande konstnärsbohemen i en vackert dov färgskala, det andra grällt och överspänt. Ansiktet i profil med öppen mun och uppspärrat öga med lösögonfransar, handen som en klo. Att det sistnämnda valts som affisch och katalogomslag är måhända tänkt som ett samtida lockbete, den slinker ju lätt in i en queer kontext.
Grünewald, som stöddes aktivt av Prins Eugen, var verksam på flera arenor. Som utställande och uppdragstagande bildkonstnär, som pedagog med egen konstskola, som kritiker och debattör. Uställningen och den matiga katalogen ger en rik bild av en på sin tid både omstridd och framgångsrik konstnär. Med sitt stora sociala nätverk blev han med tiden en riktig konstkändis. Men också en måltavla för antisemitism.
Grünewald fick utföra flertalet prestigefyllda offentliga uppdrag. Den rätt dystra sal i Konserthuset som numera går under namnet Grünewaldsalen var hans första. På utställningen visas flertalet skisser, mest iögonfallande är en monumental sådan till en ej utförd muralmålning, betitlad ”Land och stad”, som Grünewald på eget bevåg ville placera i Nationalmuseum. Att målningen – med färgsprakande träd och en stegrande häst flankerade av både nakna och påklädda gestalter i ett myller av konsthistoriska referenser – legat hoprullad många långa år på Skissernas Museum i Lund har avsatt spår i form av avskavd färg, bildande ett slags dekorativt raster.
Längst in i utställningen uppmärksammas Grünewalds roll som scenograf. Särskilt hans nyskapande, djärva scenografi och kostymer till operan ”Simson och Delila” på Kungliga Teatern, det som vi idag benämner Kungliga Operan.
Skisserna, scenmodellerna och kläderna har förstås ett kulturhistoriskt värde och ger bredd till utställningen, men det är ändå som målare Grünewald gör sig bäst och här finns många fina verk. Välbekanta – som den poetiskt utsvävande ”Det sjungande trädet” och den nästan serietidningslika ”Tjurfäktning”, med sin skrattande picador – och mer obekanta, som de Matisse-liknande interiörerna ”Ivan vid fåtöljen” och ”Det blå köket”.
Allt målat med lätt hand, som stundom kan kännas nonchalant slarvigt, och ledigt pendlande mellan mondän ytlighet, dekorativt allvar och ett modernistiskt framåtblickande som i vissa fall fortfarande framstår som djärvt.
Fram till 16 oktober visas också en utställning med Hugo Alfvéns sällan visade måleri i Bernadotterummet. Den är inte stor men rekommenderas varmt då den mycket produktive kompositören – vars 150-årsdag inföll 1 maj – visar sig vara en framstående bildkonstnär. De lika skickligt som känsligt utförda akvarellerna i nationalromantisk stil – med motiv från Dalarna och Capri – är såväl detaljerade och valörrika som laddade med en tyst stillhet. Att de vittnar om en bildkonstnärlig begåvning som tål att jämföras med den musikaliska är helt klart.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220918)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera