The Bodyguard: Chinateatern, Stockholm, 2022
”The Bodyguard” är egentligen ingen bra film – historien är tunn och späckad med schabloner – men musiken är odödlig och kemin mellan soulikonen Whitney Houston, som här gjorde sin skådespelardebut, och stenansiktet Kevin Costner har en dramatisk nerv som håller än idag. Så nog är det en äkta 90-talsklassiker.
Den tio år gamla musikalversion som nu hamnat i Stockholm har kvar filmens ramhandling, i en delvis modifierad form, men med adderandet av fler låtar är den lika mycket en dramatiserad hyllningskonsert till Whitney Houston som en musikal.
Jag ska inte jämföra Nadja Kasanesh Holm (Rachel Marron) med Whitney Houston och Anastasious Soulis (Frank Farmer) med Kevin Costner, det vore inte snällt, men måste konstatera att de med Thomas Agerholms stolpiga regi och Calle Norléns uddlösa översättning fått svårt att blåsa liv i sina rollkaraktärer.
Inte blir det bättre av att sångerskans och livvaktens karaktärsdrag slipats ner och fått dem båda till beskedliga figurer i ett drama som blir alltmer rörigt vartefter hotbilden mot sångerskan växer.
Filmens buttra och notoriskt svårpratade livvakt Frank Farmer har här blivit en omtänksam pratkvarn medan den äkta souldivan Rachel Marron förvandlats till en rejäl och beskäftig norrländsk tjej med skinn på näsan. Den som känns igen mest från filmen är Rachels plågade syster Nicki (Marsha Songcome). Men här får hon några fler, utmärkt framförda, sångnummer på sin lott.
Nadja Kasanesh Holm, som vann Idol 2020, må vara en bättre sångerska än skådespelerska men det är ändå hennes energi och närvaro som bär upp föreställningen, både de talade och framsjungna partierna. Utan henne på scen faller det pladask ner i buskis. Särskilt de spänningsladdade delarna med den stalker som allt kretsar kring men som aldrig riktigt träder fram.
Behållningen med ”The Bodyguard” ligger helt på det musikaliska planet. De stiltroget plastiga syntljuden sitter som en smäck och Nadja Kasanesh Holm är en mycket bra sångerska. Hon matchar förstås inte Whitney Houston, det har ingen gjort, men hennes tolkningar av ljuvligt svulstiga powerballader som ”Greatest love of all” och ”Run to you” är gåshudsframkallande.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220911)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera