Håkan Hellström: Ullevi, Göteborg, 2022
När jag berättar för min kusin att jag ska till Göteborg och Ullevi för att skriva om Håkan Hellström får jag en medlidsam blick.
Jag blir lite överraskad men minns en tid för länge sedan då göteborgarens svajiga sätt att sjunga på var en vattendelare. Skeptikerna, kanske till och med jag själv, påstod att han inte kunde sjunga och att han stal melodier, textrader och titlar från andra låtar.
Tjugotvå år efter debuten torde det ändå vara få, inbillar jag mig, som stör sig på sångrösten och de kärleksfullt redovisade musikaliska referenserna. När han äntligen kör igång den första av fyra försenade jublileumskonserter – ursprungligen planerade till 2020 – har han ju sedan länge varit Håkan med nästan hela Sverige. Superkänd och stenrik men också lite hemlig och indie.
Början är magnifikt explosiv. Att han kommer in klädd som en toreador må förefalla omotiverat, men i konfettiregnet och till tonerna av ”Alla drömmar är uppfyllda” – som så snyggt kombinerar The Who-riffet från ”Baba O’Riley” med rytmiken från Rolling Sones ”Sympathy for the devil” – finns det inga skäl att fråga sig varför.
Det överpeppat ösiga manglet fortsätter med ”Din tid kommer” och ”Du kan gå din egen väg”. Någonstans mellan den sistnämnda och ”Jag har varit i alla städer” kommer regnet. Det regn som legat som ett hot dagarna innan men som – tack och lov – aldrig blir något skyfall utan tvärtemot avtar.
Intensiteten – det är som att man är inne på upploppet redan från början – upprätthålls i ytterligare fyra låtar, ända fram till att den ljuvliga balladen ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” kommer som en efterlängtad andningspaus. När en bit av den enorma storbildsskärmen öppnas uppenbaras Göteborgsoperans Orkester. Det är knappt att man tror det är sant. Det blir en vacker höjdpunkt, förstås, följd av en storslagen men inte fullt lika intagande ”Vid protesfabrikens stängsel”.
Göteborgsoperans Orkester kommer tillbaka i slutet, då för en lika tjusig som gripande ”Valborg”. Håkans Hellströms allra, allra finaste sång.
Den två och en halv timme långa konserten har fler gäster. Daniel Lemma får sjunga ”Fri till slut” (och lite på sin egen ”If I used to love you”), Daniela Rathana får ”Det är så jag säger det” på sin lott (med bitar av den egna ”Kyss och lite ”Forever young”). Lykke Li har tilldelats ”Jag vill ha allting”.
Samtliga gör bra insatser men Håkan Hellström är och förblir den bästa uttolkaren av sina egna låtar. Det bara är så.
Klassiker som ”Nu kan du få mig så lätt”, ”Det kommer aldrig va över för mig” och ”Du är snart där” (med en spårvagn som snurrar runt i rymden) går förstås inte att motstå men både Håkan Hellström, rusande och tokdansande mest hela tiden, och det stora och tajta bandet tar i lite för mycket. Urladdning efter urladdning och ett konstant visuellt bombardemang av gladpsykedelisk sort kan bli övermäktigt.
Men visst är det en mäktigt kollektiv upplevelse att ta del av: konserterna på Ullevi handlar ju till stora delar om ett kärleksfullt och peppande samspel mellan Håkan Hellström och hans publik.
För en utsocknes som romantiserar och idylliserar Göteborg är det förstås härligt att Damorkestern och Per Andersson inleder med en hyllning till Kurt Olsson och de covers på sextiotalschlagers som smyckade humorprogrammet från slutet av åttiotalet.
Lasse Brandebys oefterhärmliga göteborgskaraktär Kurtan går förstås inte att kopiera och nog är det till en början oroväckande blekt och segt. Men det kommer så sakteliga igång och efter Grotesco-allsången ”Göteborg e på g” och Lill-Babs-klassikern ”Leva livet” är alla goa och glada.
Göteborgsromantikern som bor i mig älskar förstås också att de 68 234 personer som fyllt Ullevi får vandra ut i den då helt regnfria natten till Sonya Hedenbratts gamla fina ”Låt hjärtat va’ me'”.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220821)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera