Åke Pallarp: Färgfabriken, Stockholm, 2022
”Upprymd” är en rätt märklig – och inte särskilt bra – titel på en konstutställning. Men låt gå för det, Åke Pallarps konst kan ju ha den effekten: att man som betraktare blir upplivad och glad av den påtagliga direktheten i de klara färgerna och det distinkta formspråket.
Det var ju så med Åke Pallarp (1933-2013) att såväl han själv som den konst han skapade inramades av tydliga konturer. Inte så att nyanser eller betydelsebärande skikt saknas, tvärtom, vad jag menar är att hans verk – målningar, skulpturer, grafik – äger en okonstlad självklarhet i sitt uttryck. Som att de inte skulle kunna se ut på något annat sätt. Som vore de ett stycke natur.
I analogi med detta har Åke Pallarps genuint originella verk inte åldrats en dag sedan de gjordes. Det blir väldigt tydligt när Färgfabriken nu sammanställt en retrospektiv över konstnärens gärning från mitten av femtiotalet fram till bortgången 2013. Snyggt och luftigt hängd i Färgfabrikens vackra pelarsal har det blivit en av årets hittills bästa utställningar i Stockholm.
Åke Pallarp var, som det heter, min professor när jag gick på Konsthögskolan i slutet av sjuttiotalet. Han huserade högst upp i Kasern 2 på Skeppsholmen, den som eldhärjades 2016. Här hade han sitt rum med det, i berättelserna om Pallarp, beryktade pingisbordet där alla utmanades på en match.
Jag minns ingen specifik undervisning, men Åke själv och hans högst personliga klädestetik – ”röda hängslen, koboltblå skjorta, yllekeps, yllebyxor och dito brallor och skor från Grolls”, som Göran Gidenstam minns det i den fina bok som Carlsson Bokförlag gav ut 2018 – var lika inspirerande som hans konstnärliga gärning. Det är nästan – men bara nästan – så att man kan likna honom vid Joseph Beuys.
Det finns inget pingisbord på Färgfabriken men däremot ett förnämligt urval av den all den konst han skapade. Från små verk – som ett litet surrealistiskt dödskalle-lejon med ett ben ersatt av en gaffel – till en omfattande dokumentation av de många mer eller mindre monumentala offentliga arbeten i samarbete med arkitekter han också gjorde. Som vattentornet i Nacka och den magnifika tunnelbanestationen Stadion, som Pallarp gjorde med kollegan Enno Hallek. Den kan man verkligen – trots att den ligger i underjorden – bli upprymd av.
Det finns minst tre särdrag med Åke Pallarps konst. Det första är att han kunde måla på lite vad som helst: stenar, stolar, skåp och plankbitar han hittade. Allt präglat av en konstnärlig sensibilitet i samklang med materialen och föremålen.
Det andra särdraget man kan peka på är den rikliga förekomsten av bokstäver, både som form och språkliga byggelement. Dessa kan vara målade eller skulpterade och bilda ord och namn. Signaturen ÅP är inte så sällan en framträdande del av själva konstverket.
Sedan har vi musiken. Pallarp vurmade för dragspel och på utställningen finns ett sådant, från hans egen samling, tronande på en marmorerad stol.
Vad han än målade eller skulpterade – och vilket material han än använde – präglades det alltid av en rustik elegans. I Pallarps konstvärld var folkkonstnären Lim-Johan och målarmästaren Alvar Björkstad – av vilken han lärde sig marmorerandets ädla konst, vidarebefodrad till eleverna på Mejan – lika goda referenser som Fernand Legér och Bror Hjort.
Lägg till detta en släng av duchampska readymades. Och en folkloristisk version av den amerikanska popkonsten, som lampan i form av ett kvinnoben och ”Porträtt av konstnären som varg”, ett av hans mest kända verk. I det sistnämnda har han plockat in den ylande röda vargen, fjället och den gula färgen likaså, från burken som innehåller surströmmingen han gillade allra mest och kompletterat med sin signatur, en röd sol och en rosa gran.
Bilden kom också att som ett silkscreen-tryck ingå i den stora Multikonst-satsningen 1969. På Färgfabriken kan vargen även hittas i två fristående verk: i det summariskt skildrade landskapet i ”Vintermålning” och som dekoration på ett litet vägghängt gult skåp.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220807)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera