DOMi & JD BECK: NOT TiGHT (Apeshit/Blue Note, 2022)
Herbie Hancock har alltid varit i framkant, både när det gäller musiken och teknologin. På sjuttiotalet var han en av de första att ta in funken, syntarna och den röstförvrängande vocodern i jazzen så det är föga förvånande att han är en av flera gäster på den unga duon Domi & JD Beck’s med all rätt uppmärksammade och, måste man säga, nyskapande debut ”Not tight”. Spåret där han medverkar, ”Moon”, lyfter fram både vocoder-sångaren och pianisten Herbie Hancock på bästa tänkbara sätt utan att överskugga duons egenartat eklektiska jazz.
Debuten gästas av andra prominenta namn, som gitarristen Kurt Rosenwinkel, basisten och sångaren Thundercat och rapparna Busta Rhymes, Snoop Dogg och Anderson Paak. Den sistnämnda är duons mentor tillika den som via sitt skivbolag Apeshit ger ut albumet.
Det finns mycket som är anmärkningsvärt med fransyskan Domitille Degalle, 22, och amerikanen JD Beck, 18. De är redan superskickliga instrumentalister (klaviatur respektive trummor) och deras samspel är telepatiskt och organiskt sammanflätat. Placerade i en jazzkontext ser de osannolika ut: Domi med enorma löshårstofsar och pastelliga Barbie-kläder, Beck med pösiga hiphop-kläder och androgyn nördutstrålning.
Utseendet och den komplexa jazzen, med influenser från hiphop, r&b och progressiv rock, går måhända inte riktigt ihop men har antagligen hjälpt till att – först via sociala medier – skaffa dem en publik utanför jazzklubbarna. Och en plats mitt på den hippaste kaliforniska musikscenen.
Musiken de skapar är både rastlöst slingrande och melankoliskt tillbakalutad. Det går undan i svängarna men anslaget är hela tiden varmt och mjukt. Att referera till Thundercat och Robert Glasper är inte fel – jag kan också dra till med Frank Zappa och, när vi ändå är där, våra svenska stoltheter Mats & Morgan – men referenserna ger bara en del av bilden.
Jag kan bli lite nervös av Becks rastlösa breakbeats-smattrande på det lilla trumsetet men älskar oförbehållslöst Domis virtuosa sätt att liksom samtidigt kompa, spela solo och lägga basslingor på två klaviaturer.
Visst kan det kännas som att de aldrig kommer fram till målet. Eller får något konkret sagt. Men det är som det ska. Vägen är målet och man får se på de ofta rätt korta låtarna som fragment ur olika musikaliska flöden.
Mellan de två korta orkestrala stycken som inleder och avslutar hittar jag fler höjdpunkter än det finns plats för i denna recension. Den sorgset söta ”Smile” till exempel, som mjukt och elegant kränger sig fram och tillbaka med modulationer och rytmiska finesser. Eller ”Bowling”, som skulle kunna vara hämtad från valfritt Thundercat-album.
Gitarristen Kurt Rosenwinkel står, tillsammans med Herbie Hancock, för albumets mest traditionellt jazziga inlägg. Hans flyhänta solo i den jammiga ”Whoa” är briljant. Precis lika briljant som Anderson Paak-spåret ”Take a chance”. En pärla med tillbakalutad rap och en lika besjälad som silkeslent soulig refräng.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220806)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera