Pharoah Sanders 1940-2022
Pharoah Sanders kom med i John Coltranes kvartett 1965. Då var han bara 25 år men spelade tenorsaxofon med ett ursinne och en andligt laddad energi som tycktes härstamma från en mycket äldre själ.
För några år sedan släpptes en nyupptäckt Coltrane-inspelning från 1966, ”Offering, live at The Temple University”. I det andra spåret, ”Crescent”, får man ett ytterst påtagligt bevis på Sanders explosivitet: efter en jämförelsevis nedtonad men passionerad inledning av Coltrane tar Sanders vid med ett solo så plågat och förvridet och friform-spräckigt att det fortfarande är omskakande.
Efter John Coltranes bortgång 1967, endast 40 år gammal, fortsatte Pharoah Sanders i andra konstellationer, både som ledare och medmusiker. Det var då, under de politiskt och andligt sökande och turbulenta åren kring 1970, som han på riktigt etablerade sitt namn.
Som medlem i Alice Coltranes grupp blev han i allra högsta grad delaktig i den jazz som sökte sig ut i kosmos, mot det andliga. En vacker men knotig gren på jazzträdet som på senare år fått förnyad aktualitet och många efterföljare. Att stilen i Sverige felaktigt direktöversatts som spirituell jazz är ämne för en språkspalt, inte ett minnesord, så det hoppar vi över här.
Kolla in Goran Kajfeš alla grupper. Och Mats Gustafsson. Kamasi Washington och Shabaka Hutchings skulle inte heller gjort det de gör utan föregångaren Sanders.
Såväl Alice Coltrane-albumen ”Journey to Sachidananda” och ”Ptah, The El Daoud” som soloalbumen ”Karma” och ”Wisdom through music” utgör idag tidiga exempel på jazzmusik som blickar mot asiatiska och afrikanska musikkulturer. Sanders betonar det kollektiva och extatiska i stökigt svängiga och modalt melodiska låtar fyllda med intensivt rasslande slagverk.
Det är med albumen på skivbolaget Impulse – och särskilt den drygt halvtimmeslånga ”The creator has a master plan”, som kan ses som en fortsättning på John Coltranes magnum opus ”A love supreme” – som Sanders gjort sitt stora avtryck i jazzhistorien.
Men han har förstås fortsatt spela och nya generationer har hela tiden hittat fram till hans musik. 2019 var han på Way Out West i Göteborg och förra året fick han oväntad uppmärksamhet som gästsolist på den brittiska electronica-musikern Floating Points hyllade album ”Promises”. Att jag själv tycker att Floating Points musik i för stor utsträckning bygger på lånegods är en annan historia.
När Pharoah Sanders nu gått bort och jag åter lyssnar igenom den svit som fyller albumet får hans melankoliskt långsamma och eftertänksamma spel på tenorsaxofonen en alldeles särskild laddning. I min recension för tidningen Jazz skrev jag att det var svårt att frigöra sig från känslan att det var en åldrad saxofongigants sista toner vi hörde.
©Dan Backman 220926
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera