The Rolling Stones: Friends Arena, Solna, 31 juli 2022
The Rolling Stones har genom åren varit sina rhythm & blues-rötter trogna. Sedan gruppen startade 1962 har rockmusiken runt omkring dem utvecklats åt alla möjliga och omöjliga håll men Stones-männen har oförtrutet fortsatt gräva där de står. Visst har de inkorporerat element från andra håll men det har kokats ihop till det där både löst hållna och lite gnetigt riffiga rockgroove som kännetecknar de flesta av deras låtar.
Allt är således som vanligt när Stones firar svindlande sextio år som ett av världens ledande rockband. Fast inte riktigt, Charlie Watts gick ju bort förra året så nu är det bara Mick Jagger och Keith Richards kvar från den ursprungliga sättningen (Brian Jones och Bill Wyman försvann ju redan 1969 respektive 1993).
”Vi saknar honom så”, säger Mick Jagger på publikfriande svenska. Och visst håller man med honom, Charlie Watts var ju en av rockens coolaste. Ersättaren, Steve Jordan, kan förstås inte fylla den luckan men ger bandet ny stabilitet och skjuts. Det är tydligt redan från start: ”Street fighting man” är närmast chockerande energisk när den aggressivt klingar ut i Friends Arena med ett hårt diskantigt ljud och med Keith Richards och Ron Woods sammanvävda gitarrer överdrivet långt fram i ljudmixen.
Gitarrerna tonas ner lite efter några låtar men dras upp ännu mer mot slutet av den drygt två timmar långa konserten. Värst blir det i ”Sympathy for the devil” där Keith Richards gura skruvats upp så absurt högt att den inte bara förstör det karaktäristiska groovet utan låter som en illasinnad inkräktare från en annan planet.
Rockgubbarnas energi borde egentligen inte vara möjlig, kan man tycka, men får dåliga skämt om deras ålder att falla platt. Istället önskar jag att de skulle coola ner lite och sänka tempot ibland. De fina gamla sextiotalslåtarna ”Out of time” och ”Paint it black” låter lika forcerade som den feta rockdiscoburgaren ”Miss you”. Å andra sidan är ”Angie” lika saggig i sin långsamhet som ”Start me up” är tjatig denna kväll.
Den finaste och bästa vilopunkten står Keith Richards för. Hans ”You got the silver” är en dylanskt folkrockig pärla mitt i allt det brötigt rockriffande larmet.
I övrigt kan man till exempel notera att det stora scenbygget inte lär kamma hem några designpriser. Att den höftvickande publikdomptören Mick Jagger gör en gliring mot Abba-avatarerna i London när han konstaterar att ”we are the real thing”. Och att en skoningslöst hård ”Gimme shelter” leder tankarna mot Ukraina då den ackompanjeras av bilder på sönderbombade hus.
Om låtlistan finns annars inte myckat att säga. Jag hade önskat mer från det tidiga sextiotalet, ”Time is on my side” vore kul att få höra, och gärna en cover på Dylans ”Like a rolling stone”. Men det är svårt att klaga då bluesrockrökaren ”Midnight rambler” lyfter med boogierockig magi mot slutet och riffmonstret ”(I can’t get no) Satisfaction” levereras precis så primitivt råösigt som man kan önska sig.
Den möjligen tjatiga frågan om turnén kan vara den sista är lika oundviklig som den är omöjlig att besvara. Det har ryktats om att så skulle vara fallet, men det har det gjorts många gånger förr. Vad man däremot kan fastslå är att ett Stones utan de fortfarande pigga åldermännen Mick och Keith inte går att föreställa sig. De blir inte yngre med åren så att sätta punkt nu vore, om inte annat så för eftermälet, ett klokt beslut.
En sista fundering. Att låta Thåström inleda Stones-kalaset är måhända inte mycket att orda om. Han är ju också en rockikon, även om en annan sådan, Ulf Lundell, stilmässigt hade varit ett mer passande val. Själv hade jag älskat att få se Träden (dagens upplaga av Träd, Gräs & Stenar) värma upp med en riktigt lång, slingrande och monoton version av ”Satisfaction”. Det hade varit mycket udda men säkerligen helt magiskt.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220802)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera