Lady Gaga: Friends Arena, Solna, 21 juli 2022
En Lady Gaga-konsert är mycket mer än musik. Det är förvisso ingen nyhet men det tål att upprepas. Låtlistan är grundmaterialet men det konstanta bombardemanget av visuella uttryck – kläder, projektioner, videor, scenografi, koreografi – är minst lika viktigt för upplevelsen.
Världsturnén är hennes sjätte och som så mycket annat i vår turbulenta tid har den blivit uppskjuten med två corona-år. Stoppet i Friends Arena är det andra efter premiären i Düsseldorf för några dagar sedan.
Tyngdpunkten ligger på senaste albumet ”Chromatica” men den i preludium, fyra akter och final indelade konserten – ja, en smula pretentiöst är det allt – kickas igång med tre säkra äldre kort: ”Bad romance”, ”Just dance” och ”Poker face”. Pyrotekniken kommer fram redan i den lätt hårdrockiga ”Bad romance” och skruvar upp värmen ytterligare denna sommarens varmaste dag.
Det gigantiska scenbygget är betonggrått, inspirerat av den arkitekturriktning som går under namnet brutalism. Det ser mer ut som scenografi till en dyster opera, eller ett massmöte med valfri fascistisk diktator, än till den regnbågsfärgade popkonsert det faktiskt är. Men det är så hon till stora delar vill ha det, mörkt och aggressivt, med sig själv i rollen som plågad överstepräst från en dystopisk framtid.
Som den modeikon Lady Gaga är blir det många bisarra kreationer från kända modehus som ska visas upp. Några så avancerade att hon knappt kan röra sig, andra mer funktionella så att hon kan agera tillsammans med de nio dansarna.
När hon tagit sig ut genom publikhavet till den extrascen som byggts upp i mitten av Friends Arena är hon stajlad som ett mellanting av insekt och människa. Här, framför en flygel som tycks uppvuxen i en sagoskog, tar hon ner musiken till sitt ursprung och kan småprata lite, så gott det nu går, om att vara den man är och älska sig själv.
Lady Gaga ryggar inte för smärtsamma ämnen – i ett instagram-inlägg inför turnépremiären talar hon allvarligt om hur konserten ska gestalta ”sorgens olika stadier och sidor” – men för de övertaggade fansen är det eufori från början till slut. Tusentals mobiler försöker fånga det som inte går att fånga men som ändå ska delas på sociala medier.
Det finns ingen plats för spontanitet i denna hårt formaliserade show men det är ändå underhållande mest hela tiden. Jodå, visst finns det stunder då det känns som att sitta i en ganska hemsk arena med skränigt ljud och titta på en musikvideo gjord av Jonas Åkerlund. Det är oundvikligt. Men jag tycker om när hon läser poesi från storbildsskärmen.
Och när hon leker Madonna som allra mest – som i ”Babylon”, ”Free woman”, ”Enigma” och ”Rain on me” – är det glättig housepop och rockdisco framförd som om det inte fanns någon morgondag. Gillar också att hitta kopplingar till Björk, Janet Jackson och Pink Floyd.
Megapowerballaden ”Hold my hand”, från den nya ”Top Gun”-filmen, är förstås perfekt som avslutning. Den hade varit perfekt också för Sarah Dawn Finer. Som så mycket annat här är den ju som gjord för en typisk svensk Melodifestival-final.
©Dan Backman (rec publ i SvD 220723)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera