kritik sedan 1993

Stockholm Jazz Festival 14-23 oktober 2022

Det har nu gått tio år sedan Stockholm Jazz Festival lämnade Skeppsholmen och det koncentrerade festivalkonceptet med musik, mat och mingel för att istället sträckas ut i både tid och rum. Om det kan man ha åsikter: med årets 224 konserter, uppdelade på 56 scener under 10 dagar, kan den flitigaste ändå bara pricka in en bråkdel av det digra – men inte så stjärnspäckade – utbudet. 

Bläddrandet i programhäftet blir till en frustrerande sortering av konserter som både lockar och krockar. Som första festivalkvällen, då den amerikanska vokalisten Ledisi tolkar Nina Simone på Konserthuset samtidigt som Lars Danielsson & Liberetto spelar på Kulturhuset Stadsteatern.

Jag väljer den förstnämnda och en konsert där scenen är lika packad med musiker som stolsraderna är fyllda av åhörare. Med inspiration från holländska Metropole Orkest kompas Ledisi av ett storband, kompletterat med stråkar och slagverk, sammansatt enkom för detta tillfälle.

Konserten är utannonserad som en tribut till Nina Simone och de sånger som kommit att förknippas med henne, men det blir omgående klart att det är Ledisi som är kvällens stjärna och centrum. Klassiker som ”Feeling good” och ”Work song” blir till språngbrädor för den expressiva vokalisten, som kan vända på en femöring mellan mustig soul, jazzig frasering och tjusig operasång.

Det är inget fel på ösiga låtar som de nyss nämnda men det är de finstämda balladerna som utgör den största behållningen. Inte bara de med Nina Simone förknippade ”Little girl blue” och ”Wild is the wind” utan också Ledisis egna neosouliga ballader ”All the way” och ”Anything for you”.

Jag kan tycka att den stora orkestern är underutnyttjad, särskilt storbandet, men det släpps ändå fram några solon. Som Per Texas Johanssons känsliga tenorsax i den inledande och härligt ödesmättat arrangerade klassikern ”Nature boy”.         

Dagen efter väljer jag bort duon Gonzalo Rubalcaba och Aymée Nuviola till förmån för Gretchen Parlato på Musikaliska Kvarteret. Om det var ett riktigt beslut kan jag inte veta men nog bjuder den amerikanska vokalisten och låtskrivaren på en både fin och personlig konsert med sin trio.

Men det börjar inte så bra. Det drömskt lågmälda och svalt avspända anslag som präglar musiken på Gretchen Parlatos album försvinner nästan bakom Jonathan Barbers slamrande och alltför volymstarka trummor. Vartefter konserten fortskrider är det som att den ljudmässiga obalansen rättas till och det eftersträvansvärda lugna och jazziga bossa-svänget infinner sig. 

Parlato tänjer och bänder på rösten utan att det blir vokalakrobatik och löser upp gränsen mellan orden och det ordlösa. Egna låtar blandas snyggt med Simply Reds ljuvliga ”Holding back the years” och låtar förknippade med Anita Baker och Wayne Shorter. Maningen till allsång i slutet hörsammas och blir, förstås, av det finstämda slaget.  

Jag räknar till fem storband under jazzfestivalen. Det albumdebuterande Elaria Orchestra, som spelar på festivalens tredje dag, är ett av dessa.

Bildat 2018 av arrangören och dirigenten Erika Hammarberg och flöjtisten Lina Lövstrand men fram till nu utan att ha gjort något större väsen av sig. På Stallet framträder bandet som ett norsksvenskt projekt med sjutton musiker.

Musiken är komponerad inom bandet och spänner över ett brett fält. Från Lina Lövstrands mjukt melodiösa tvärflöjtjazz till trombonisten Helge Sundes stötiga tunggung och Erika Hammarbergs suggestiva svit ”Paso Doble”. Med känsla av ett svartvitt kriminaldrama från 40-talet, på utflykt till Spanien, utgör det en höjdpunkt.

Visst laborerar Elaria Orchestra med välbekanta grepp men alltsammans är sympatiskt och trevligt utan att vara mesigt.

Elaria Orchestra är att betrakta som ett litet storband medan Fire! Orchestra Big Bang måste kallas för ett stort sådant. Den här gången har ju Mats Gustafsson, Johan Berthling och Andreas Werliin, som utgör kärnan, tagit med sig ett helt kompani namnkunniga spelkompisar. Enligt programhäftet ska det vara trettioåtta musiker på Kulturhuset Stadsteatern. 

Den ungefär 90 minuter långa svit som framförs böljar mellan rytmiskt driv med upprepade basångar och gnissligt kaotisk upplösning. Det är mäktigt men blir paradoxalt enahanda i sin friformjazziga förutsägbarhet.

Men nog finns det bra partier, som när Christer Bothén sätter en grund med sin guimbri, en tresträngad afrikansk luta, och musiken kommer in i ett skönt groovigt Don Cherry-mood. Eller som när Mats Gustafsson dirigerar fram ett så magnifikt oväsen att undergången tycks nära. 

Milder PS är allt annat än ett storband. En finstämd kvartett som på Fasching utökats med fyra stråkar och, i några låtar, Lisa Långbackas eleganta dragspel. 

Milder står för träblåsaren Joakim Milder och PS för Prefab Sprout. Det är onekligen en delikat uppgift att tolka Paddy McAloons låtar men att den skandinaviska gruppen klarar den uppgiften vet vi sedan förr. Kanske är det bra att tolkningarna är instrumentala, de blir ju mer distansierade från originalen då. 

Det är mestadels ett känsligt tassande kring sköra melodier, men med ett slags undertryckt spänningsfält. Ibland landar tolkningarna lite fel – som ”King of rock’n’roll” och ”Jesse James Symphony & Bolero” – men ”Doo wop in Harlem”, ”Nightingales” och ”Swans” görs i svävande vackra tolkningar.

Jazzfestivalens uttryck är många, likaså spelplatserna. Poeten Daniel Boyacioglu och pianisten Martin Landæus trio gör en intim konsert på Blinda Tigern, vanligtvis en replokal för jazzmusiker. Det är hipp jazz och spoken word med en imaginär hatt på sig, som Thelonius Monk.

Boyaciglou är ingen jazzsångare, men ibland är det precis så det ska vara. Och nog läser han de lika ordrika som personligt hållna  vardagsrealistiska dikterna med jazzig tajming. 

Det går inte att uppfatta allt som sägs men musikaliskt är det ypperligt och mångfacetterat. Suveränt pådrivet av trummisen Cornelia Nilsson.

Sedan Judy Garland (1922-1969) uppenbarade sig på en VHS-kassett för den då blott 7-åriga Isabella Lundgren har hon haft en plats i hennes hjärta. Filmen som visades hemma på teven var ”Trollkarlen från Oz” och sången som trollband henne var förstås den outslitliga och oändligt ofta tolkade ”Over the rainbow”.

I år, då Judy Garland skulle blivit hundra år, har Isabella Lundgren och hennes trio gett ett flertal konserter runt om i Sverige som uppmärksammar just detta. I somras gjorde hon det storstilat med Filharmonikerna på Konserthuset men på Eric Ericssonhallen blir det nerbantat till hennes trogna trio.

Det vore inte Isabella Lundgren om konserten skulle begränsa sig till framförandet av sånger förknippade med den amerikanska ikonen. Så mellan fina tolkningar av mer eller mindre välbekanta sånger får vi även glimtar av det lika framgångsrika som tragiska levnadsöde som var Judy Garlands. Ett liv som, dikterat av drömfarbriken i Hollywood, gick från beroende av bantningspiller, amfetamin och sömntabletter i unga år till självmordet i London 1969.

Isabella Lundgren gör sångerna till sina egna och ger rejält med utrymme inte bara för Carl Bagges flygel utan också några snyggt melodiösa kontrabassolon från Niklas Fernqvist. 

Det är ingen dålig konsert. Lundgren, Bagge, Fernqvist och Fredriksson är ju på en nivå bortom det. Men ändå infinner sig en viss besvikelse. När ”Over the rainbow” kommer som den enda tänkbara avslutningen blir det inte det lyft upp i takkupolen som man kunnat förvänta sig.

Besvikelsen kan bero på mig själv, det kan inte uteslutas. Eller så är det ett framträdande som går lite på rutin, de har ju gjort den här temakonserten några gånger. En tredje möjlig förklaring är att den stora och sedan länge avsakraliserade kyrkan inte är rätt miljö för jazz och denna tragiska framgångssaga. Det finns ju inte ens en scen att stå på. 

Jag är rätt övertygad om att det skulle blivit mycket bättre på en intimare scen. Förslagsvis Södra Teatern eller Fasching.

Takuya Kuroda är en japansk trumpetare och bandledare. Det ser man ju på namnet. Att hans musik präglas av det svenska begreppet lagom är mer överraskande, men något som blir tydligt när han fyller Fasching med en festsugen publik på jazzfestivalens näst sista kväll.

För nog låter det såväl lagom jazzigt som lagom funkigt. Lagom i betydelsen att inget tillåts bli för hårt eller för mjukt. Inte för snabbt eller för långsamt. Vare sig för knixigt postbopigt eller lättköpt funkigt. 

Gillar man lagom, vilket Fasching gör denna kväll, är det förstås en jättebra konsert. Jag instämmer delvis, lagom kan vara bra, men särskilt intressant eller spännande blir det inte. De korta, stötiga melodifigurerna lämnar inget som helst bestående intryck, det är som att deras viktigaste funktion är att agera klädhängare åt det lagom-groove som sitter i förarsätet.

Men nog låter det bokstavligt talat bra om Takuya Kuroda och hans välmeriterade band. Ljudet, soundet och flytet i musiken är ju helt oklanderligt. Det sistnämnda är förstås elbasisten Kyle Miles och trummisen Adam Jacksons förtjänst. Ingen stilar eller flashar med sin teknik, de bara ser till att det grooviga gunget blir så stabilt elastiskt som det bara går.

Visst är trumpetaren Takuya Kuroda och trombonisten Corey King dugliga solister, men det är mer som att de bara sprider toner omkring sig utan att komma till sak. Då är pianisten Lawrence Fields roligare att lyssna på när han lätt och ledigt fördelar sin tid mellan Faschingflygeln, Rhodespianot och Korgsynten. Ur den sistnämnda kramar han skönt fulsnygga åttiotalsljud i stil med Dâm-Funk och gör i slutet det solo som, med all rätt, får kvällens största bifall.

En sista sak: Takuya Kuroda är jättebra på koskälla. Det ger stilpoäng.

Bitter Funeral Beer Band, eller Bitterbandet som det kom att kallas, uppstod i den då sönderfallande proggens sista år. Det var mot slutet av sjuttiotalet och utgångspunkten var den traditionella begravningsmusik som slagverkaren Bengt ”Beche” Berger studerat på plats i Ghana.

Med musiker hämtade från Archimeds Badkar och en massa andra proggjazziga världsmusikhåll – Don Cherry var en återkommande gäst – var och är det fortfarande musik – ska vi säga jazz? – som bygger på intrikat afrikansk rytmik och ett instrumentarium som blandar afrikanska och västerländska instrument och idiom.

När storbandet, numera under namnet Cool Funeral Beer Band, återuppstått för ett fåtal konserter, som denna på Kulturhuset Stadsteatern, är det med några få undantag helt andra musiker som framför Bergers till vissa delar nyskrivna musik. Ändå känns det som en helt naturlig fortsättning på Bitterbandet. Möjligen med mer emfas på det jazziga.

Det är ett stort band, jag räknar till tjugofyra personer på scenen. Dock inte lika stort som Fire! Orchestra Big Bang, som uppträdde på samma scen tidigare under veckan och som delvis laborerar med liknande upplägg. De var ungefär dubbelt så många (men inte dubbelt så bra).

Då som nu är det en fascinerande och originell musik med en underbar akustisk ljudbild dominerad av slagverk, garnerad med blås och sång. Kollektiv till sin natur men med utrymme för individuella utspel. 

När alla är synkade och strävar åt samma håll (det är inte alltid) är det ganska så oemotståndligt. Att det understundom gnisslar lite i det rytmiska maskineriet får man ha överseende med. Beche säger ju att det är en offentlig repetition, den tredje i ordningen. 

Det är onekligen ett originellt och kul grepp, men till den färdigrepeterade slutprodukten, en konsert uppdelad i tre på varandra följande tillfällen, finns det anledning till att på alla plan tajta till musiken och dramaturgin i den begravning som ska gestaltas.  

För övrigt är det rätt och riktigt att Cool Funeral Beer Band bokats av jazzfestivalen till Hörsalen i Kulturhuset Stadsteatern. Det väcker ljuva minnen av gamla tider – läs sjuttio- och åttiotalet – då glashuset på Sergels Torg utgjorde en vital och viktig scen för musik av denna lite svårkategoriserade sort.

©Dan Backman (rec publ i SvD & Jazz/OJ) Foto: Leo Ahmed

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: